I onsdags skulle jag skrivit ett inlägg om att det bara var 10 dagar kvar till bf, och igår skulle jag skrivit att vi var nere på ensiffrigt. Men så långt hann jag inte.

I onsdags lämnade jag Tess som vanligt och åkte hem igen för att göra mig i ordning för mitt bm-besök. Precis när jag skulle klä av mig och kliva in i duschen så kände jag hur det bubblade till mellan benen, ungefär som det kan göra ibland med riktigt vattniga/kraftiga flytningar eller mensblod och så kände jag hur det rann längs insidan av låren. Första tanken var "gick vattnet nu?!" så jag sniffade lite på det och tyckte nog att det stämde ganska väl med den doft-beskrivning som brukar göras: söt och svag spermadoft. Duschade och kände efteråt att det droppade om mig åtminstone, tog ett trosskydd som var genomdränkt efter ca 5 minuter så på med värstingbindan... Åkte i alla fall till min bm för vanliga kontrollen, visste ju inte hundra så jag kunde ju lika gärna höra med henne. Dessutom kände jag absolut ingenting i värk-väg så osäker kände jag mig ju verkligen.
Vi gjorde de vanliga kontrollerna SF-mått: 34, blodtryck: 110/60, hjärtljud: 133 slag/minut och huvudet neråt och rörligt.. Fick rådet att testa där hemma med att lägga en dubbelvikt frottétvättlapp/handduk i trosan och se om det lade sig ovanpå eller gick rakt igenom tyget, fostervatten går igenom medan flytningar lägger sig ovanpå tydligen. Om jag kände mig osäker på resultatet eller om det gick igenom så skulle jag ringa förlossningen för en kontroll, det tog bara ca 10 minuter så var hela tvättlappen rejält fuktig på alla lager så jag ringde Jimmy och förvarnade honom om vad som verkade vara på g. Under de ca 1,5 h som gått sedan duschen så hade jag börjat få lite lätt molande värk så något verkade ju hända.
Sedan ringde jag förlossningen och fick en tid för kontroll vid 15-snåret. Hon tyckte helt klart att det lät som fostervatten och när jag sa att min partner jobbar i Stockholm så tyckte hon att han nog skulle försöka ta sig hemåt ganska snart så jag ringde Jimmy igen och sa åt honom att han skulle komma hem så snart han kunde. Sedan ringde jag mina föräldrar för att fixa barnvakt.
Plötsligt fick jag halvt panik, vad fasen skulle jag ha med i bb-väskan? Den var ju bara halvpackad!!! Sprang runt som en yr höna och letade mjukisbyxor, hårborstar, bindor osv. Det är ju lika bra att ha den med om man blir kvar och om det är vattnet så blir det ju igångsättning inom 3 dygn ändå.
Mamma kom hit strax innan 14 så hon kunde följa med och hämta Tess på dagis och sedan följa med in till förlossningen för att se om jag skulle bli kvar eller inte. Under den här perioden hade jag lättare värkar, inget kraftigt alls och jag kände att det skulle bli en lång dag men började tro på bebis under natten åtminstone. När vi var inne på dagis kände jag ingenting alls och ingenting under den tiden jag irrade runt på ICA på jakt efter dricka, godis och något att läsa heller.
Värkarna var så pass snälla att jag själv körde och satt och pratade med mamma hela vägen utan några som helst problem.
Kom dit strax innan 15 och fick då träffa en bm som snabbt konstaterade att jodå, vattnet var det allt som hade gått, 10 dagar innan bf! Hon ville dock inte göra någon koll av tappen just då eftersom jag inte verkade så påverkad av värkarna utan jag fick ligga med ctg i 20 minuter. Så fort hon hade stängt dörren så var det som att någon vred om nyckeln, PANG och så var värkarna 100 gånger värre. Jag fick kämpa med andningen och ville mest bara skrika.
När jag legat i 20 minuter så kom hon in igen och sa att jag inte skulle komma därifrån utan en bebis i alla fall, en snabb kontroll av tappen då och konstaterade att tappen var väldigt mjuk och jag var 4 cm öppen. Kändes imponerande med tanke på hur ont jag hade och hur lång tid den första biten tog med Tess, då var jag bara ca 3 cm öppen efter 12 h med kraftiga värkar, nu hade jag mest haft molande värk och det hade bara gått ca 5,5 h sedan vattnet gick. Hon kände även på magen eftersom Knyttets huvud varit rörligt på förmiddagen, nu var det "bara" ruckbart... Jag fick gå ut och säga till mamma att hon och Tess skulle åka hem och att de fick hämta Jimmy vid tåget strax efter 19 (första tåg som han kunde få tag på biljett på och hinna med hem från Stockholm skulle gå 17.10) och skjutsa honom till förlossningen.
När jag kom in i mottagningsrummet igen så sa jag direkt att jag ville ha EDA så fort jag kunde få den, så det var raka spåret in i förlossningssalen där de förberedde allt för min bedövning. Lustgasen ville jag inte röra, den gjorde ingen skillnad alls förra gången och jag vet att jag brukar må ganska illa av den. Narkosläkaren kom ganska snabbt och började sin del av jobbet. Då var mina värkar riktigt hemska, hade minst 1 varannan minut, ibland ännu tätare och alla var så kraftiga att jag bara flåsade och ville skrika mig hes. Hade en helt underbar undersköterska hos mig hela tiden, hon var kanske utanför rummet i sammanlagt 2 minuter, resten av tiden stod hon framför mig, gnuggade armarna och axlarna på mig och sa hur duktig jag var, hjälpte mig att andas ordentligt och höll mig fokuserad. Blev kontrollerad igen, 4-5 cm så det var en bra tidpunkt för ryggbedövningen. Narkosläkarens telefon ringde, larmet gick osv så det drog ut lite på tiden, precis när han var klar med själva nålen så kände jag hur det började trycka neråt riktigt riktigt rejält. Barnmorskan (också helt underbar, hon lämnade inte min sida många minuter hon heller) gjorde en kontroll, ca 7 cm (tappen var så mjuk att hon inte kunde säga riktigt ordentligt). På ca 1 timme hade jag alltså gått från 4 till 7 cm, inte konstigt att det gjorde fruktansvärt ont.
Jag rasade omkull på sida i sängen och skrek och flåsade som besatt. Det pressade neråt konstant och jag blev tillsagd att om jag ville eller inte kunde stå emot så fick jag testa att krysta lite, huvudet var så otroligt långt ner att hon knappt behövde sticka in något finger för att känna det då. Efteråt sa barnmorskan att jag ju fick 10 minuters effekt av EDAn i alla fall ;)
Först fick jag ligga i sidoläge men jag själv kände inte att jag fick ut någon kraft alls så utan slängde mig över på rygg/halvsittande och krystade istället. Det tog kanske 4-6 krystningar och sedan var det klart. Mindre än 2 timmar efter att de riktiga, regelbundna värkarna började var vår lilla dotter ute, inte bråttom där inte :P
17.03 är hon född, Jimmy hann inte ens sätta sig på tåget med andra ord, och mamma hann knappt hem med Tess.

Jag som oroade mig för ett stort barn fick en nätt liten prinsessa på 50 cm och 3645 g, alldeles utmärkt storlek och en drömförlossning så här i efterhand. 1 stygn fick jag sy och det är absolut inget jag tänker på eller känner av så här 2 dagar senare. Tänk, för exakt 2 dygn sedan låg jag och var på vippen att få börja krysta.
Aldrig hade jag trott att jag skulle få en så snabb förlossning, snabbare än med Tess hoppades jag ju på men bara lite mer än 7 timmar från vattenavgång och knappt 2 timmar från etablerade värkar.
Jag kände mig så oförskämt fräsch direkt efter, jag var inte alls trött, hade inte ont alls och har inte haft några som helst problem med att kissa eller dyl (svider ingenting, vilken lyx!!!)

Så, i onsdags eftermiddag var jag plötsligt tvåbarnsmamma, det hade jag inte räknat med när jag vaknade på morgonen. Hon är så liten och fin och otroligt snäll, precis som Tess var. Tess tycker att lillasyster är läskig men det vänjer hon sig nog vid snart. Just nu njuter jag av att vara så smärtfri redan, några ibumetin om dagen för att lindra eftervärkarna så är jag precis som vanligt känns det som (om man bortser från bomberna mina bröst förvandlats till under natten).
Bilder kommer sedan, nu ska jag mysa med mina prinsessor och min stora prins igen. Det är underbart att ha hela familjen samlad.