Therese har sitt första påsklov någonsin och får spenderas hela lovet på fritids och som en av de som var lyckliga nog att få vara ledig och hemma hela loven under hela min uppväxt så känns det lite tungt.

Men, då får jag istället stanna upp och tänka på vad vi får när jag har min utbildning klar. 

När jag är klar går Therese i 4an, Ellinor troligen i 3an och Hampus går sin sista termin på förskolan. Det gör att vi har många år kvar av påsklov, långa sommarlov och jullov där jag får förmånen att vara ledig tillsammans med mina barn. Det blir många somrar fulla med ledighet, sol, bad och semester utan att pussla med föräldradagar eller semesterdagar. Det gör det faktiskt lite lättare för samvetet, vad som är målet och vad som kommer bli vår framtid. En av alla saker som gör att jag vill bli lärare...

För 6 månader sedan exakt så vankade vi fram och tillbaka i korridorerna på Danderyds förlossning för att försöka hjälpa värkarbetet. Mindre än 6 h senare var Hampus född.

Då 4040 g och 53 cm, idag 8095 g och 70 cm. Fatta hur snabbt 6 månader går?! Hur otroligt mycket som hinner hända på den tiden. Min lille kille är halvvägs till sin första födelsedag imorgon. Han babblar på för glatt livet, han sitter själv, han står med lite stöd... Han är dessutom en otroligt snäll kille. Dessutom är han lite besynnerlig, ikväll t.ex när jag och tjejerna hade fredagsmys som innebar en lite senare kväll än vanligt när han trots att han är supertrött och har feber efter vaccinationen är sprudlande glad. Skrattar högt när jag säger "bu", ännu mer när jag kittlar honom eller pussar på honom och slocknar direkt när jag lägger honom i hans säng. 

 

Att ha småbarn är verkligen blandade känslor. Å ena sidan vill man att klockan ska stå stilla så man hinner med, så att man får ha kvar den där mysiga lilla bebisen som behöver en för precis allt. Å andra sidan vill man att tiden ska gå fort å man får se de där första stegen, höra första orden osv redan nu.

Det känns som att det var igår hon kom till oss, jag minns det så otroligt väl. På samma gång känns det som att hon alltid funnits hos oss, hon är så självklar i våra liv att jag knappt kan minnas den tid då hon inte fanns.

Hon är en snäll och otroligt smart liten tjej, men med envishet som en åsna och humör som jag vet inte vad. 

Mitt jobb som mamma är att ta hennes positiva sidor och förstärka dem, att ge henne goda värderingar och att hjälpa henne att bli allt det hon kan bli. Alla som har barn vet att detta inte är en så enkel uppgift, till stor del för att man vill skydda sina barn från allt ont. Hur ska vi kunna förklara allt det onda i världen om vi helst vill låtsas som att det inte finns. Hur pratar man om "fula gubbar" med sina barn utan att göra dem rädda för alla? Det är ett gigantiskt pussel där säkert hälften av bitarna saknas så det är tur att man faktiskt fortsätter att lära sig så länge man lever.

Som ni kanske minns så skrev jag tidigare i våras om min oro för att inte hinna in till förlossningen i tid då förlossningen med Ellinor gick väldigt fort. Jag nämnde sedan detta för min barnmorska som direkt gav mig en tid till läkaren på bm-mottagningen som i sin tur utan tvekan skickade en remiss till spec. mvc på Danderyds sjukhus. I både min bms och läkarens ögon var det självklart att jag borde få tid för en igångsättning istället. Tiden till spec. mvc lät vänta på sig, jag hade nästan gett upp hoppet och börjat bygga upp oron igen innan den väl damp ner i brevlådan. 10 juli skulle jag på bedömningssamtal, vilket kändes alldeles för sent så jag ringde upp och fick en tid den 3e istället.

 

Torsdagen 3 juli fick tjejerna följa med sin farmor på en dagskryssning till Åland medan jag och J åkte in till DS. Där fick vi träffa en läkare som inte frågade något alls utan enbart gjorde en vaginal kontroll och konstaterade att jag var en "typisk omogen omföderska". Hennes dom löd att jag skulle få en ny tid för en ny kontroll i slutet av veckan efter. Fick dock beskedet att jag skulle ringa förlossningen på tisdagsmorgonen (8 juli) för att höra om de hade plats. Jag var minst sagt konfunderad efter det kan man ju säga.

Mina föräldrar kom dock hit på måndagskvällen och på tisdagsmorgonen ringde jag och fick komma in vid 12. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade, var det igångsättning eller bara en ny bedömning?

Först fick jag ligga med ctg och sedan var det bara att vänta på läkaren. Denna gång var det bitr. överläkaren som jag fick träffa, en kvinna som jag hade fått beskriven för mig veckan innan som en ganska barsk kvinna. Den beskrivningen är dock inte den jag skulle använda, vilken fantastiskt härlig kvinna, trots att de hade mycket på g på förlossningen den dagen som krävde läkarnas fokus så var hon trevlig, glad och väldigt omtänksam. Hon gjorde en ny kontroll med samma dom som vid den tidigare. Förutsättningarna för en igångsättning var inte så bra som de önskade utan skulle kräva medicinska insatser och inte bara att ta hål på hinnorna. De hade dessutom mycket att göra just den dagen och ville därför inte göra någon igångsättning då, men jag skulle ringa morgonen efter och var då garanterad att få en förlossningssal inom 24 h. Hon skulle även skriva in i min journal, med stora bokstäver, att om jag ringde in och sa att förlossningen startat så skulle jag få komma in direkt, oavsett hur situationen såg ut i övrigt då jag fött så snabbt innan. Och jag blev förmanad att ringa vid första känning...

 

Onsdagen 9 juli ringde jag åter igen på morgonen, då hade de fullt men skulle återkomma efter ronden. Jag fick kl. 14 som ett riktmärke. Ringde upp igen vid 11 eftersom jag inte hade hört något och fick då klartecken att komma in strax efter 14 så skulle det finnas en sal redo åt mig. Jösses vilka nerver! Och J som dessutom skulle möta några av delägarna till företaget han jobbar på mitt på dagen för att prata om hans framtid i företaget!

Pappa skjutsade åter igen in mig till DS och J kom bara ca 15 minuter efter mig och hade då hunnit med mötet på rekordtid. Ny kurva och hela inskrivningsproceduren, det skulle verkligen bli av! Ja, jag visste ju redan det men det kändes verkligen konstigt att komma in i en förlossningssal utan några värkar eller något.

Fick träffa en jättetrevlig bm och en härlig uska innan ännu en läkare kom in. Denna var från mina gamla hemtrakter vilket var riktigt kul och hade en härlig inställning och var väldigt bra i hur hon uttryckte sig då jag inte gärna ville ta Cytotec, hennes förklaring och resonemang gav mig dock en knuff mot att pröva ändå. Fortfarande hade inget hänt med tappen så medicinsk igångsättning var det bästa alternativet...

15.30 fick jag första dosen Cytotec. Läkaren förklarade innan att genomsnittet är 4,7 doser (av max 8), vissa kräver alla 8 och andra behöver bara 3 "du kommer troligen inte känna något alls efter första". Nejdå, 1,5 h efter första dosen började jag känna av sammandragningarna. Ingen smärta men den välbekanta lätta obehagskänslan. 

Innan varje dos fick jag ligga 20 minuter med ctg och redan innan andra dosen hade jag 3 värkar/sammandragningar på 10 minuter, vilket är vad man brukar prata om när man pratar om när det är dags att åka in (dock var ju inte mina smärtsamma). 

17.30 fick jag andra dosen och sedan "fri lek", blev uppmanade att gå till Mörby C för att äta lite eller något sådant så det gjorde vi. När vi satt där och åt så började jag känna sammandragningarna mer och mer, det hade någon effekt åtminstone!

Efter tredje dosen gick vi istället ett varv runt sjukhuset, nu var det så pass att jag fick bromsa in lite vid varje värk och ctg:t visade 4 värkar/10 minuter. Jag blev undersökt och hade börjat öppna mig men det var fortfarande långt långt kvar.

21.30 fick jag fjärde dosen, efter den började jag verkligen känna att det hände något! Vi vandrade varv på varv i korridoren och jag fick stanna upp flera gånger. Det var fortfarande inte så otroligt smärtsamt men det ökade hela tiden.

Efter nästa ctg beslutade vi att vi skulle avvakta lite med nästa dos för att se vad som hände, om kroppen skulle fortsätta det som medicinen påbörjat eller om det skulle dö ut. Vi fortsatte med vandrandet och sedan var det bara jag som vandrade fram och tillbaka i rummet. Jag var så otroligt trött, jag ville bara ligga eller sitta men det gick absolut inte för då gjorde det för ont. Värkarna blev tätare och tätare hela tiden och jag fick stanna upp och flåsa som en idiot igenom dem.

Strax innan 02 gick jag på toa och kom knappt upp igen. Upptäckte en blodfläck i trosorna, vilket kändes väldigt positivt och lyckades på något vis stappla mig ut till förlossningssalen igen där jag ringde efter bm (ja, det var en ny bm och uskor sedan ca 21...) för nu stod jag inte ut mer.

5 cm öppen och bestämde mig för att testa lustgasen trots att jag brukar må så illa av den. Stod på knä i sängen, lutad mot huvudänden på sängen och vrålade mig igenom värkarna i lustgasmasken. Jag som hade bestämt mig för att testa utan EDA då jag knappt hade någon effekt av den förra gången lyckades hålla fast vid mitt ord. Det skulle ha känts så otroligt onödigt om det blivit som med Ellinor, att den precis hinner börja verka innan ungen är ute.

Från kl. 2 tror jag inte att barnmorskan lämnade rummet en enda gång. Jag var totalt borta av trötthet, smärta och lustgas och J stod bredvid för att jag inte skulle ramla av sängen och masserade min rygg. Efter en stund var stormvärkarna ett faktum och jag ville verkligen bara krysta men icke sa Nicke, huvudet stod för högt så det var bara till att försöka byta position. Fick sitta på förlossningspallen, hur jag kom dit är en gåta för sig för jag kunde knappt röra mig på egen hand utan guidades av uska, bm och J.
Lustgasen gav jag upp någonstans där, man ska ju andas lustgas under värken och vanlig luft mellan, när man har stormvärkar funkar det inte så bra för jag kan ju inte gärna andas lustgas nonstop på maxeffekt. Så där satt jag och vrålade. Jag bönade och bad att de skulle söva mig eller vad som helst, vilken fruktansvärd smärta det var! Tänk vad smärtfri förlossningen med Ellinor var ändå! 

Vid 04 stod huvudet fortfarande högt upp, helt öppen hade jag redan varit ett tag då men han vägrade envist att sjunka ner ordentligt. Nu började barnmorskan prata om att ta hål på hinnorna då det skulle kunna skynda på förloppet lite men det hann hon aldrig göra. 04.05 gick vattnet, värken efter kände jag plötsligt ett huvud mellan benen och nu var det ingen tvekan om att det var krystvärkar! All smärta från värkarna försvann och det enda som fanns var ett enormt tryck och en reflex att bara ta i för kung och fosterland så det var vad jag gjorde. Jag fattar inte hur jag lyckades flåsa när jag blev tillsagd att göra det men på något vis klarade jag det med. 2 krystvärkar så var huvudet ute och ytterligare 2, med rejält med draghjälp från barnmorskan, så kom vår lille kille ut med dunder och brak. Han gallskrek direkt när han kom ut men ville sedan inte skrika alls och har knappt gjort sedan dess...

 

Vilken jävla upplevelse det var! Och det sjuka är att jag inte alls kan beskriva smärtan, jag minns inte hur ont det gjorde men jag minns så väl hur jag själv agerade och det säger mig att det verkligen gjorde fruktansvärt ont.

Lustgasen gjorde smärtan distanserad, jag var totalt borta (J var livrädd för att jag skulle svimma eller någt för jag såg tydligen helt väck ut) men ändå så närvarande. Jag fick upprepa allt jag sa 3 ggr för att jag sluddrade som ett fyllo men jag visste det redan då trots att jag hörde mig själv jättetydligt. Jag var motsträvig, grinig och otrevlig men hade verkligen helt fantastisk personal hos mig som stöttade mig, pushade mig och vr exakt så som jag vill och behöver ha dem: vänliga men bestämda och istället för att säga "du kanske ska göra si" så sa de "Philippa, nu gör du så här!", exakt det jag behövde.

 

Eftervärkarna har varit fruktansvärda, jag har legat och vridit mig i plågor vissa stunder, men jag är otroligt fräsch och har känt mig så sedan vi åkte hem från BB. Visst hamnar jag i amningskoma och kan tvärslockna lite vart som helst men allt funkar så otroligt bra! 

Och BB förresten, vilken enorm skillnad det är på att ligga på en vanlig sjukhusavdelning med sjukhusmat och att ligga på ett hotell med en riktig restaurang, hotellfrukost och allt vad det innebär. Ska jag föda bar igen så vill jag nog göra det på Danderyds sjukhus för den underbara personalen och det fantastiska BB-hotellets skull

Så här såg jag ut i onsdags förra veckan, 9/7. Aldrig har jag varit så stor när jag varit gravid

Magen sväller, naveln har fått förflytta sig utåt och allt gör ont mer eller mindre... 5 veckor kvar men jag hoppas verkligen att lillebror vill komma tidigare. 

Värmen är fruktansvärd enligt min gravida lekamen.

 

Vi har varit på tillväxtultraljud och sett att det verkar vara en stor kille, och jodå, en kille är det ;) En riktig liten rackarunge som sparkar och slår på mina revben och mina höftben. Tro mig när jag säger att det ska bli så skönt att få tillbaks min kropp igen!

Ni vet hur det är va? När man tänker att man ska göra något och sedan kommer på flera dagar senare att man änå har glömt? 
Så är jag med bloggandet just nu... Jag skulle ha skrivit här efter mitt beök hos barnmorskan i onsdags men minnet är som hos en senil guldfisk.

 

Det är så mycket som händer, samtidigt som absolut igenting händer. Det är skolan med seminarium, tentor osv. (Jag fick godkänt även på andra delkursen för övrigt, 7,5 friska hp till altså, snart ska jag väl kunna få lite pengar från csn igen kan man tycka). Det är hämtningar och lämningar på förskolan. Det är födelseagsfiranden och ännu mer.

Min kropp strejkar, foglossning från helvetet gör att jag knappt kan gå ytanför ytterdörren och nu när bilen är på verkstan är jag ännu mer låst här hemma, jag kan inte gå till förskolan utan det får J sköta tills vi får hem bilen igen och den har gått igenom besiktningen... Känns som att det bara är strul med vår bil, när den väl gått igenom besiktningen kommer vi börja kolla ordentligt på en "ny". För att känna att vi har utrymme att åka bekvämt hela familjen blir det troligen en 7-sitsig bil, men vi kommer plocka ur ett eller två av extrasätena så vi får ordentligt med plats för hund och barnvagn m.m. Tänk vilken skillnad det blir att ha 3 barn istället för 2, en tvåbarnsfamilj får ju utan problem plats i en vanlig kombi medan det blir ganska trångt för en trebarnsfamilj, speciellt om man dessutom har en stor hund som ska få plats också. 

 

Dagens höjdpunkt: Jag har beställt min nya mobil, jag får viserligen vänta innan jag får hem den men den är beställd! Har haft min Galaxy S2 i över 2 år och haft strul med den det senste året så det är mycket efterlängtat. Snart är mobilen med eko i micen, usel batteritid, repad kameralins och ett eget liv ett minne blott och in i mitt liv kommer istället en tjusig, förhoppningsvis välfungerande, Galaxy S5. Releasedatumet är på fredag men jag har beställt via min egen operatör och de har lite leveranstid på den också så jag får vänta 2-3 veckor innan den äntligen kommer är det sagt. Men man vet ju aldrig, ibland får man ju det man beställt tidigare än planerat ändå

Ännu en tentavecka och jag fttar verkligen noll av det vi sysslar med just nu. Funktionell grammatik är inte direkt något min hjärna verkar kunna registrera på två veckor men det SKA gå! Lyckades med ett VG på den grundläggande grammatiken så nu får jag verkligen försöka anstränga mig. Har försökt med att läsa i kursboken men inser att jag kanske måste ändra taktik och kolla på föreläsningarna lite extra innan jag kan ta in det som står i den. 

Första delkursen, text och tal, klarade jag av på första försöket i alla fall och med nästintill bara positiva kommentarer vilket verkligen var en lättnad då jag varken känner mig vidare bra på att skriva och hålla regelrätta tal eller på att skriva texter. Den argumenterande texten var den jag blev mest nöjd med då den kändes mest som jag.

 

Nästa vecka drar ytterligare en delkurs igång, en som kommer bli riktigt riktigt spännande och rolig. Den handlar om bl.a. flerspråkighet, dialekter och skillnader i tal mellan olika smahällsklasse och olika kön. Sociolingvistik med andra ord. Det är verkligen en del av språkvetenskapen som jag tycker är riktigt spännande. Kommer även komma in lite om svordomar o.dyl. Någon mer som tycker det är spännande hur t.ex. vart man bor eller vilket kön man tillhör påverkar hur man talar? Det är ju enorm skillnad på skånskan och norrländskan, men om du följer landet från norr till söder eller tvärtom så kommer du inte kunna säga en specifik plats där en dialekt börjar och en annan slutar, de flyter ihop längs vägen. En annan aspekt av det hela är ju hur andra uppfattar en baserat på hur man talar. Det är nog inte ovanligt att man tänker på någon med t.ex. en riktigt bonnig västgötsk dialekt som mindre intelligent än en med en östermalmsdialekt. Eller om man går till engelskan: en riktigt släpig Texasdialekt mot en Upper East Side-dialekt. 

Jag ser fram emot nästa vecka med andra ord, men har en fasad fredagstenta först :S

Idag fick svar på min urinodling som jag lämnade prov till i måndags förmiddag och nog hade jag urinvägsinfektion, precis som jag trodde. Har gått med skiten i en vecka nu och blir verkligen galen på det så samtalet från barnmorskan var efterlängtat. Mindre kul var det att läkaren som de använder sig av på barnmorskemottagningen inte hade möjlighet att skirva ut något recept åt mig förrän imorgon eftermiddag och både han och min bm var överens om att jag helst skulle starta behandlingen redan idag.

Jag fick två alternativ: 

1. Åk till gynakuten på Danderyds sjukhus. Min bm hade pratat med dem och de höll med men avrådde samtidigt då de bara hade en läkare och väldigt mycket patienter så jag skulle få vänta länge på att få träffa läkaren för de där knappa 5 minutrarna som det tar att skriva ut ett recept. Dessutom är det nästan en timmes bilresa enkel väg, och ett besök kostar 400 kr. För att få ett recept utskrivet...
2. Ring närakuten i Norrtälje när de öppnar och hoppas på att få en tid. 20 minuter enkel resa och 200 kr för besöket.