Idag har jag sluppit värk men istället mått riktigt illa hela eftermiddagen, pest eller kolera.
Och helt ärligt, jag är så förbannat trött på att vara ensam hemma, utan Jimmy, hela tiden. Jag har inte sett honom på 1 månad nu, det är ju hur jävla lång tid som helst! Och stundtals känner jag mig verkligen bortprioriterad av honom, inte med flit men när han är iväg och spelar biljard, spelar tv-spel, hjälper sin farsa med datorn, hjälper sin kusin med datorn, spelar lite till, sover tidigt (något han aldrig gör här hemma) osv istället för att prata med mig och med Tess. Nej, han har tid för att prata med mig/oss när Tess redan somnat, aldrig annars. På helgen, om han ringer på dagen så är det alltid när hon sover och ringer jag så är han upptagen och blir irriterad för att jag stör.
Idag försökte jag ringa honom innan Tess skulle gå och lägga sig, från min mobil med högtalaren på så att hon kunde höra och prata också. Vad får man höra då? "Jag har inte tid just nu, vi spelar biljard, ringer dig sedan. Hejdå". Tess blev ju skitledsen när pappa inte sa något till henne och jag blev uppriktigt förbannad. Har meddelat att jag har säkert något roligare eller viktigare för mig resten av kvällen så han behöver inte bry sig om att ringa ikväll.
Jodå, lite bitter är jag allt på att han är ledig och kan göra nästintill vad han vill när han väl slutat jobbet vid 16-17, själv är jag ALDRIG ledig, enda halvlediga stunden är när Tess är på dagis och då måste jag se till att hinna allt som inte hinns med annars. Tvätta, städa, tvätta fönster, försöka få mig åtminstone en lång dusch/vecka, byta lakan osv osv. Jag vill också kunna göra något annat än att sitta ensam hemma hela kvällarna, visst har man egentid när hon somnat men man är ju ändå låst till att vara här hemma. Jag kan inte gå ut och gå en stund på kvällen, jag kan inte dra iväg och bowla med någon kompis osv. Jag gillar verkligen inte särbo-livet när det är så här. Stundtals vill jag också få leva "ungkarls-liv"