Det känns som att det var igår hon kom till oss, jag minns det så otroligt väl. På samma gång känns det som att hon alltid funnits hos oss, hon är så självklar i våra liv att jag knappt kan minnas den tid då hon inte fanns.

Hon är en snäll och otroligt smart liten tjej, men med envishet som en åsna och humör som jag vet inte vad. 

Mitt jobb som mamma är att ta hennes positiva sidor och förstärka dem, att ge henne goda värderingar och att hjälpa henne att bli allt det hon kan bli. Alla som har barn vet att detta inte är en så enkel uppgift, till stor del för att man vill skydda sina barn från allt ont. Hur ska vi kunna förklara allt det onda i världen om vi helst vill låtsas som att det inte finns. Hur pratar man om "fula gubbar" med sina barn utan att göra dem rädda för alla? Det är ett gigantiskt pussel där säkert hälften av bitarna saknas så det är tur att man faktiskt fortsätter att lära sig så länge man lever.