Förlossningsberättelsen

Som ni kanske minns så skrev jag tidigare i våras om min oro för att inte hinna in till förlossningen i tid då förlossningen med Ellinor gick väldigt fort. Jag nämnde sedan detta för min barnmorska som direkt gav mig en tid till läkaren på bm-mottagningen som i sin tur utan tvekan skickade en remiss till spec. mvc på Danderyds sjukhus. I både min bms och läkarens ögon var det självklart att jag borde få tid för en igångsättning istället. Tiden till spec. mvc lät vänta på sig, jag hade nästan gett upp hoppet och börjat bygga upp oron igen innan den väl damp ner i brevlådan. 10 juli skulle jag på bedömningssamtal, vilket kändes alldeles för sent så jag ringde upp och fick en tid den 3e istället.
 
Torsdagen 3 juli fick tjejerna följa med sin farmor på en dagskryssning till Åland medan jag och J åkte in till DS. Där fick vi träffa en läkare som inte frågade något alls utan enbart gjorde en vaginal kontroll och konstaterade att jag var en "typisk omogen omföderska". Hennes dom löd att jag skulle få en ny tid för en ny kontroll i slutet av veckan efter. Fick dock beskedet att jag skulle ringa förlossningen på tisdagsmorgonen (8 juli) för att höra om de hade plats. Jag var minst sagt konfunderad efter det kan man ju säga.
Mina föräldrar kom dock hit på måndagskvällen och på tisdagsmorgonen ringde jag och fick komma in vid 12. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade, var det igångsättning eller bara en ny bedömning?
Först fick jag ligga med ctg och sedan var det bara att vänta på läkaren. Denna gång var det bitr. överläkaren som jag fick träffa, en kvinna som jag hade fått beskriven för mig veckan innan som en ganska barsk kvinna. Den beskrivningen är dock inte den jag skulle använda, vilken fantastiskt härlig kvinna, trots att de hade mycket på g på förlossningen den dagen som krävde läkarnas fokus så var hon trevlig, glad och väldigt omtänksam. Hon gjorde en ny kontroll med samma dom som vid den tidigare. Förutsättningarna för en igångsättning var inte så bra som de önskade utan skulle kräva medicinska insatser och inte bara att ta hål på hinnorna. De hade dessutom mycket att göra just den dagen och ville därför inte göra någon igångsättning då, men jag skulle ringa morgonen efter och var då garanterad att få en förlossningssal inom 24 h. Hon skulle även skriva in i min journal, med stora bokstäver, att om jag ringde in och sa att förlossningen startat så skulle jag få komma in direkt, oavsett hur situationen såg ut i övrigt då jag fött så snabbt innan. Och jag blev förmanad att ringa vid första känning...
 
Onsdagen 9 juli ringde jag åter igen på morgonen, då hade de fullt men skulle återkomma efter ronden. Jag fick kl. 14 som ett riktmärke. Ringde upp igen vid 11 eftersom jag inte hade hört något och fick då klartecken att komma in strax efter 14 så skulle det finnas en sal redo åt mig. Jösses vilka nerver! Och J som dessutom skulle möta några av delägarna till företaget han jobbar på mitt på dagen för att prata om hans framtid i företaget!
Pappa skjutsade åter igen in mig till DS och J kom bara ca 15 minuter efter mig och hade då hunnit med mötet på rekordtid. Ny kurva och hela inskrivningsproceduren, det skulle verkligen bli av! Ja, jag visste ju redan det men det kändes verkligen konstigt att komma in i en förlossningssal utan några värkar eller något.
Fick träffa en jättetrevlig bm och en härlig uska innan ännu en läkare kom in. Denna var från mina gamla hemtrakter vilket var riktigt kul och hade en härlig inställning och var väldigt bra i hur hon uttryckte sig då jag inte gärna ville ta Cytotec, hennes förklaring och resonemang gav mig dock en knuff mot att pröva ändå. Fortfarande hade inget hänt med tappen så medicinsk igångsättning var det bästa alternativet...
15.30 fick jag första dosen Cytotec. Läkaren förklarade innan att genomsnittet är 4,7 doser (av max 8), vissa kräver alla 8 och andra behöver bara 3 "du kommer troligen inte känna något alls efter första". Nejdå, 1,5 h efter första dosen började jag känna av sammandragningarna. Ingen smärta men den välbekanta lätta obehagskänslan. 
Innan varje dos fick jag ligga 20 minuter med ctg och redan innan andra dosen hade jag 3 värkar/sammandragningar på 10 minuter, vilket är vad man brukar prata om när man pratar om när det är dags att åka in (dock var ju inte mina smärtsamma). 
17.30 fick jag andra dosen och sedan "fri lek", blev uppmanade att gå till Mörby C för att äta lite eller något sådant så det gjorde vi. När vi satt där och åt så började jag känna sammandragningarna mer och mer, det hade någon effekt åtminstone!
Efter tredje dosen gick vi istället ett varv runt sjukhuset, nu var det så pass att jag fick bromsa in lite vid varje värk och ctg:t visade 4 värkar/10 minuter. Jag blev undersökt och hade börjat öppna mig men det var fortfarande långt långt kvar.
21.30 fick jag fjärde dosen, efter den började jag verkligen känna att det hände något! Vi vandrade varv på varv i korridoren och jag fick stanna upp flera gånger. Det var fortfarande inte så otroligt smärtsamt men det ökade hela tiden.
Efter nästa ctg beslutade vi att vi skulle avvakta lite med nästa dos för att se vad som hände, om kroppen skulle fortsätta det som medicinen påbörjat eller om det skulle dö ut. Vi fortsatte med vandrandet och sedan var det bara jag som vandrade fram och tillbaka i rummet. Jag var så otroligt trött, jag ville bara ligga eller sitta men det gick absolut inte för då gjorde det för ont. Värkarna blev tätare och tätare hela tiden och jag fick stanna upp och flåsa som en idiot igenom dem.
Strax innan 02 gick jag på toa och kom knappt upp igen. Upptäckte en blodfläck i trosorna, vilket kändes väldigt positivt och lyckades på något vis stappla mig ut till förlossningssalen igen där jag ringde efter bm (ja, det var en ny bm och uskor sedan ca 21...) för nu stod jag inte ut mer.
5 cm öppen och bestämde mig för att testa lustgasen trots att jag brukar må så illa av den. Stod på knä i sängen, lutad mot huvudänden på sängen och vrålade mig igenom värkarna i lustgasmasken. Jag som hade bestämt mig för att testa utan EDA då jag knappt hade någon effekt av den förra gången lyckades hålla fast vid mitt ord. Det skulle ha känts så otroligt onödigt om det blivit som med Ellinor, att den precis hinner börja verka innan ungen är ute.
Från kl. 2 tror jag inte att barnmorskan lämnade rummet en enda gång. Jag var totalt borta av trötthet, smärta och lustgas och J stod bredvid för att jag inte skulle ramla av sängen och masserade min rygg. Efter en stund var stormvärkarna ett faktum och jag ville verkligen bara krysta men icke sa Nicke, huvudet stod för högt så det var bara till att försöka byta position. Fick sitta på förlossningspallen, hur jag kom dit är en gåta för sig för jag kunde knappt röra mig på egen hand utan guidades av uska, bm och J.
Lustgasen gav jag upp någonstans där, man ska ju andas lustgas under värken och vanlig luft mellan, när man har stormvärkar funkar det inte så bra för jag kan ju inte gärna andas lustgas nonstop på maxeffekt. Så där satt jag och vrålade. Jag bönade och bad att de skulle söva mig eller vad som helst, vilken fruktansvärd smärta det var! Tänk vad smärtfri förlossningen med Ellinor var ändå! 
Vid 04 stod huvudet fortfarande högt upp, helt öppen hade jag redan varit ett tag då men han vägrade envist att sjunka ner ordentligt. Nu började barnmorskan prata om att ta hål på hinnorna då det skulle kunna skynda på förloppet lite men det hann hon aldrig göra. 04.05 gick vattnet, värken efter kände jag plötsligt ett huvud mellan benen och nu var det ingen tvekan om att det var krystvärkar! All smärta från värkarna försvann och det enda som fanns var ett enormt tryck och en reflex att bara ta i för kung och fosterland så det var vad jag gjorde. Jag fattar inte hur jag lyckades flåsa när jag blev tillsagd att göra det men på något vis klarade jag det med. 2 krystvärkar så var huvudet ute och ytterligare 2, med rejält med draghjälp från barnmorskan, så kom vår lille kille ut med dunder och brak. Han gallskrek direkt när han kom ut men ville sedan inte skrika alls och har knappt gjort sedan dess...
 
Vilken jävla upplevelse det var! Och det sjuka är att jag inte alls kan beskriva smärtan, jag minns inte hur ont det gjorde men jag minns så väl hur jag själv agerade och det säger mig att det verkligen gjorde fruktansvärt ont.
Lustgasen gjorde smärtan distanserad, jag var totalt borta (J var livrädd för att jag skulle svimma eller någt för jag såg tydligen helt väck ut) men ändå så närvarande. Jag fick upprepa allt jag sa 3 ggr för att jag sluddrade som ett fyllo men jag visste det redan då trots att jag hörde mig själv jättetydligt. Jag var motsträvig, grinig och otrevlig men hade verkligen helt fantastisk personal hos mig som stöttade mig, pushade mig och vr exakt så som jag vill och behöver ha dem: vänliga men bestämda och istället för att säga "du kanske ska göra si" så sa de "Philippa, nu gör du så här!", exakt det jag behövde.
 
Eftervärkarna har varit fruktansvärda, jag har legat och vridit mig i plågor vissa stunder, men jag är otroligt fräsch och har känt mig så sedan vi åkte hem från BB. Visst hamnar jag i amningskoma och kan tvärslockna lite vart som helst men allt funkar så otroligt bra! 
Och BB förresten, vilken enorm skillnad det är på att ligga på en vanlig sjukhusavdelning med sjukhusmat och att ligga på ett hotell med en riktig restaurang, hotellfrukost och allt vad det innebär. Ska jag föda bar igen så vill jag nog göra det på Danderyds sjukhus för den underbara personalen och det fantastiska BB-hotellets skull


Tänk på vad det är ni skriver i kommentaren.
Alla rena Bloglovin'-förfrågningar och reklam-kommentarer tas bort, och alla trakasserier/kränkningar o.dyl polisanmäls (tänk på att även anonyma kommentarer har en ip-adress)

Dubbelkolla gärna er eventuella hemside-adress och att ni inte publicerar anonymt (om det inte är det ni vill göra)
Kommentarer

Lämna en kommentar till inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din hemsida/blogg:

Vad har du att säga?:

Trackback



RSS 2.0