Tänk att det kan vara så svårt att verligen förstå att det är en liten människa som växer i min mage... Att det är en liten blandning av mig och min älskling som får min mage att hoppa så som den gör ibland.
Tänk att det kan vara så svårt att förstå och riktigt greppa vilken underbar upplevelse ett ultraljud kan vara, eller att få lyssna på bebisens hjärtljud hos barnmorskan.
Tänk att man kan älska någon så villkorslöst, någon som man aldrig har träffat och tänk att vi snart kommer få hålla i vårt eget lilla barn. Tänk att vi ska bli föräldrar...

Och det måste vara den ultimata överraskningen, vad det är för en liten människa som kikar ut sedan. Är det en pojke eller flicka, vem liknar h*n mest? Vilken ögonfärg får h*n? Vilken hårfärg? Så många frågor som snart ska få sitt svar

Det är stora tankar, tankar som man innan man väl sitter där med en växande mage inte inser hur kraftfulla de är. Vissa dagar kan jag ligga och njuta av att känna när bebis stökar runt i magen på mig och ändå ha så svårt att verkligen greppa att det är en liten mini-människa som orsakar den där glädjen och samtidigt framkallar sådan oro.
Det är helt underbart att ligga och småsjunga för bebis, eller bara ligga och prata med magen och känna när h*n sparkar till svar. För det är verkligen så det känns, att man faktiskt får svar på det man säger.

3 månader kvar, en evighet känns det som. Vem visste att 9 månader kunde gå så långsamt? Men snart få vi ändå hålla i vår älskling, lukta på och titta på det lilla mirakel som är en del av oss... Kan något vara mer perfekt?