Jag har världens gulligaste älskling, även om han nog inte alltid vet om det själv...

"Nu får du ta och klämma ut den där så jag får se vad det är för någon..." ja älskling, jag försöker men det är inte så lätt.. Tänk om man kunde trycka på en knapp och starta förlossningen så...

"Jag vill också få hålla, nu har ju du fått hålla i nästan 1 år" hmm, hålla vet jg inte men jo, nästan 1 år... Vilken lång tid ändå...

"Hoppas det inte är en ful unge... Vi får vänta och se, om den inte är det kan man ju göra en till, annars får man sterilisera sig pga. 'mänskliga' orsaker..." Hmm, som att vi skulle kunna skapa något fult?! ;)

Älsklingen ville även att babykorgen skulle stå bredvid hans säng, men vi kom fram till att det skulle nog inte vara så smidigt eftersom han då MÅSTE vakna varje gång bebis ska ammas osv. Så nej, korgen får stå på min sida så slipper jag springa runt sängen varje gång jag ska se till vår lill* älskling...

Så, mammas och pappas lill* älsklings skrutt, du får gärna komma ut nu för vi längtar ihjäl oss efter dig.. 17 dagar kvar...

Nu vet vi ju inte när bebis tänker kika ut till oss här, men h*n skulle kunna komma idag lika väl som om ytterligare 39 dagar. Men det känns ganska skönt att försöka förbereda sig ändå, ha det mesta klart innan det sätter igång så man inte behöver springa runt och försöka få med sig allt när det väl börjar hända saker.
Så, väskan med kläder till bebis är färdigpackad. Den innehåller två olika mössor, fleeceoverallen, två olika bodies (en i strl. 50 och en i strl. 56), två par byxor, en pyjamas, två par strumpor och ett par lite tjockare sockar samt lite blöjor. Självklart har jag packat ner det i min fina Nalle Puh-väska ;)

Väskan till mig är dock lite värre, men jag har åtminstone börjat lite. Just nu ligger mian bästa mjukisbyxor nerpackade, likaså en amningsbehå, några amningsinlägg, sköna trosor, ett paket rejäla bindor, ett par pyjamasbyxor och ett linne som brukar få fungera som pyjamastop. Dessutom ligger batteriet till kameran i laddaren och min iPod är laddad (fullproppad med riktigt bra musik och batteriet ska räcka ett bra tag).
Det kommer däremot bli svårt att packa klart den väskan i förväg känner jag, jag använder ju faktiskt schampot osv rätt så ofta så det får bli till att göra upp en lista på vad som ska packas ned i sista minuten och sätta på kylskåpet, så att Jimmy får packa klart när det väl är dags.
Ska dessutom införskaffa lite dextrosol, några festis och lite annat smått och gott att ha med i väskan. Dessutom ska jag se till att lägga ned ett ombyte åt Jimmy också, man vet ju aldrig om han skulle behöva byta om han med, kanske är en bra idé att ha med lite åt honom i alla fall.

Det enda som är kvar att skaffa innan bebis får komma är babyskyddet, ska få tummen ur och gå upp till Familjecentralen någon dag för att hyra ett där, i värsta fall kan man ju hyra inne på KSS också, om bebis nu skulle få för sig att komma tidigare.


I övrigt är babykorgen färdigbäddad här hemma, den står bredvid min säng och bara väntar på att bebis ska sova i den. Ska se till att ta kort på den någon dag snart också. Vagnen är nästan bäddad den med, bara örngottet till kudden som behövde tvättas. Och så funderar jag på om vi behöver ha täcke i vagnen eller inte...
Att ställa i ordning i barnrummet kommer väl dröja lite, sängen har vi ju inte hemma ännu, bokhylla ska införskaffas, skötbordet har vi inte heller fått hem ännu och inte heller fåtöljen. Så just nu står det bara en bunt kartonger med gosedjur osv till bebis där inne. Och så har vi förpassat vagnen, babysittern och babygymmen dit in också. Måste försöka ta tag i att ställa i ordning lite där någon dag ändå, av det som finns.

Jag tänker inte göra som så många andra och anordna någon "gissningstävling" om när bebis tänker kika ut, vad h*n kommer väga osv. har ni några gissningar får ni ju gärna tala om det men jag tänker inte sitta och redovisa dem osv.
Har dock fått höra från flera att de tror att bebis tänker komma ut kring Lucia, alltså ca 1 vecka före bf enligt ultraljudet. Ska man gå på vad vi trodde innan ultraljudet så är det mindre än 1 vecka kvar och enligt ultraljudet är det nästan 3 veckor kvar. Magkänslan säger mig ingenting dock, ena dagen tror jag att h*n kommer inom de närmsta dagarna, andra dagen är jag helt säker på att h*n kommer i januari istället. Absolut sista dagen (tror jag) innan de planerar en igångsättning är 13 januari, så vi får väl se vad som händer...

Kroppen:

Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Barnet:

Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.
Nu väger bebisen kring 2,8 kg och är cirka 50 cm lång. Bebisens huvud ligger nu förmodligen nere i ditt bäcken och skyddas av den omgivande benstrukturen. Detta ger benen och underkroppen mer plats att växa.
Många bebisar har nu huvudet fullt av hår som är ungefär 2,5 cm långt. Men det behöver inte ha samma färg som ditt – mörkhåriga par kan bli överraskade av nyfödda bebisar mer blont eller rött hår och ljushåriga föräldrar kan få bebisar med mörkt hår. Och så finns det förstås bebisar som inte har något hår alls. A propos hår, så har nu det mesta av den duniga kroppsbehåring som kallas lanugo och som din bebis haft sedan 26 veckor försvunnit, liksom det mesta av fosterfettet (vernix caseosa). Bebisen sväljer detta, liksom andra avsöndringar, och lagrar dem i tarmarna. Detta kommer att bli bebisens första bajs, som kallas barnbeck (eller mekonium).

---

Fullgånget... Vilket häftigt ord det känns som just nu. Och förvärkar fick jag ju känna på ordentligt inatt, hoppas de inte är riktigt lika kraftiga när jag går och lägger mig ikväll, och att jag int ebehöver ha dem i 3-6 veckor till utan att bebis bestämmer sig för att komma lite tidigare än det är sagt.
Tankarna för min del kretsar en hel del kring "kan det inte sätta igång nu?!" och "vad ska h*n heta?" Jimmy vill inte gärna spekulera i namn innan vi vet om det är en pojke eller flicka men jag kan inte låta bli. Och det känns mer eller mindre som att vi är överens om vad h*n ska heta om det är en liten kille där inne, men på tjejsidan har vi några alternativ att välja på. Däremot är vi nog ganska på det klara med vad det blir för andra- och tredjenamn om det blir en tjej (kanske inte i den ordningen osv, det beror på vad tilltalsnamnet blir), det blir med största sannolikhet Maria Cecilia (Maria från bebis farmor och Cecilia från bebis moster, jag har alltid tyckt om syrrans namn, även om jag inte alltid tycker om henne ;) ) eventuellt byts Cecilia ut mot Lucia (har för mig att det var pappas faster eller något åt det hållet, släkting på pappas sida i allafall). För det är jag bestämd med, det ska vara ett tilltalsnamn, ett namn från min sida och ett från sambons sida...
Vi är så nyfikna på vad det är för en liten en där inne, så kom ut till mamam och pappa nu ditt busfrö!!

Så, då har man varit hos BM ännu en gång. Vi konstaterade att nattens "besvär" med allra största sannolikhet var rejäla förvärkar och jag fick rådet att ta en Alvedon nästa gång för att se om det hjälper något. Eftersom jag inte haft så mycket innan så kan det mycket väl tyda på att något är på g men det kan lika gärna fortsätta i flera veckor till.
Kan tillägga att jag somnade till slut åtminstone, det gav med sig efter ca 2 timmar men attans vad jobbigt det var. Var dessutom så väldigt regelbundna förvärkar att de lätt skulle kunna tas för vanliga värkar. Men vid 1 tiden ungefär lyckades jag somna och sov sedan i ca 4 timmar innan jag var tvungen att gå på toa, sedan blev det 2-3 timmars sömn till efter det. En helt ok natt alltså

Fick tillbaks provsvaren från förra besöket också, järnvärdet låg på 124 (117 är gränsen för när man behöver börja äta järntillskott) så jag klarar mig från järntabletter helt och hållet hela graviditeten igenom, och blodsocket låg som det har gjort tidigare också så inga konstigheter här inte.
Bebis huvud är ruckbart, men nätt och jämt så det går åt rätt håll. Hjärtslagen låg och snittade på 156 slag/minut idag, magen hade växt till 33 (31 för två veckor sedan) och blodtrycket låg ungefär som det brukar på 110/70.
Vi bokade in en tid om två veckor, får se om jag behöver gå då eller inte (bebis som bestämmer nu ju).

Halvligger i sängen och funderar på om man ska ringa eller inte... Har otroligt ont i svanken, smärtan ger sig aldrig helt men kommer i vågor. Och det känns som att magen är en stor ballong som är på bristningsgränsen. Det finns inte en chans att jag lyckas somna om det fortsätter så här. Kan det vara något tro? Känns så dumt att ringa in till förlossningen nu om det bara är vanligt ryggont, men det känns fasen inte som något ryggont jag haft förr...
Tänk att det ska vara så svårt att veta vad som är vad...

21 dagar kvar till BF idag, 3 veckor... 3 veckor är ingen lång tid men just nu känns det som en evighet.
Vi längtar efter vår älskling, samtidigt känns det otroligt att vi kommer ha henne/honom här så snart. Troligen inom en månads tid, känns helt overkligt.

Det är så mycket känslor så man kan bli galen, aldrig kunde jag tro att man kunde ha så mycket känslor för någon som man aldrig har träffat. Undra just hur det ska bli när h*n väl är här...

Skynda dig ut nu älsklingen, vi kan skippa de där 21 dagarna ;)

Har ni märkt hur snabbt ett år passerar egentligen?

Snart är det jul, och direkt efter det följer nyår. Sedan är det ett nytt år, och nytt årtionde. Tänk bara på hysterin som var för 10 år sedan, millenieskiftet. 10 år?! Var det verkligen så länge sedan som man var tvungen att lära sig skriva och säga tjugohundra... istället för nittonhundra... (ja, jag säger tjugohundranio, inte tvåtusennio)
Jag gick i 6an, 12 år gammal. En underbar tid när man ser tillbaka.

Men tänk bara på förra julen, visst är det inte länge sedan? Minns ni vad ni fick i julklapp då? Minns ni vart ni var? Vad ni åt? Minns ni hur ni spenderade nyår?
Tänk på hur otroligt mycket ni hunnit med under året som har passerat sedan dess. Tänk hur fort tiden har passerat.
Det känns inte som att det är nästan nio månader sedan som jag fick den där känslan: "kan jag vara gravid?". Skräckblandad känsla minst sagt, och jag tror Jimmy var ännu mer nervös när vi beslutade att jag skulle testa, ingen av oss kunde ju komma ihåg när jag hade haft senaste mensen, men vi var överens om att nog var det ett bra tag sedan.
Sedan känslan av lycka och av rädsla, oro och funderingar på hur vi skulle göra, vad som var det rätta. Det tog mig nog hela tiden fram till ultraljudet att bestämma mig, en tid som kändes väldigt lång stundtals samtidigt som tiden från det där positiva testet i april till ultraljudet i juli flög fram.
Tiden efter det är ett töcken delvis, tiden har gått så fort, man har räknat vecka för vecka. Läst om vad som händer med mig och med vårt ofödda barn varje vecka. Tankarna har flugit runt i huvudet och gjort mig alldeles virrig stundtals. Nu är vi snart framme vid målet.
Minns ni alla de där speciella stunderna ni upplevt under det gångna året? Vet ni vad ni tänker göra nästa år? Hur ser planeringen ut? Drömmar och förhoppningar.

Jag ska njuta av min lilla familj då, snart är vi tre. Nästa år ska jag vara mammaledig, vilket konstigt ord det är när man plötsligt pratar om sig själv. Förhoppningsvis ska jag sommarjobba medan älsklingen är pappaledig på sommaren. Sedan vara hemma och förhoppningsvis se vårt barn ta sina första tultande steg, ramla och ta sig upp igen. Nästa år är fortfarande så diffust men ändå så tydligt, vi har så många milstolpar att se fram emot. Första skrattet, första tanden, när h*n för första gången lyckas vända sig på egen hand, börjar krypa, börjar gå, de första orden. Tänk så otroligt mycket som händer under det första levnadsåret. Så mycket att dokumentera och spara för framtiden.
Jag vill verkligen ge vårat barn riktigt mycket minnen från den tiden. Lika väl som jag vill att h*n ska kunna läsa det jag skrivit här i bloggen om mina känslor, tankar och funderingar kring tiden från i april och framåt.
Jag tror inte att ett barn far illa av att, när h*n blir lite äldre, få läsa om även de tyngre tankarna. Att få se vad mamma tyckte, tänkte och kände. Att mamma stundtals kanske inte mådde så jättebra osv. Jag tycker att ett barn faktiskt måste uppfostras till att kunna förstå även sådana känslor, att inse att det inte handlar om dem utan om något mer diffust, något större.

Innan man själv blir gravid får man inte höra och läsa så mycket om de krämpor, känslor och bekymmer man stöter på som gravid. Graviditeten beskrivs som ett enda långt lyckorus av de flesta, inga problem, inga motstridiga känslor. Ingen som helst tvekan om hurvida det är rätt att sätta detta lilla liv till världen. Men när man väl är där så inser man. Det är långtifrån bara förlossningen som är smärtsam. Det är en enorm påfrestning både psykiskt och fysiskt för många. Man blir ofantligt trött på att vara gravid stundtals, man kan få tankar där man ångrar alltihop, där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag har många gånger tvivlat på om jag kommer bli en bra mamma, även om jag innerst inne vet att jag kommer bli det. Jag har haft så mycket motstridiga känslor. Och med mitt relativt instabila psyke och humör i grunden har graviditeten inte varit lätt för varken mig eller Jimmy. Men vi står här idag, tillsammans, starkare än någonsin även om det är tuffare än någonsin på så många sätt. Jag har under dessa månader insett att jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom. Även om jag kan bli vansinnigt irriterad på honom så är han den jag vill dela mitt liv med. Jag kan inte få en bättre pappa till mitt barn...


Så mycket tankar, så mycket känslor och så mycket saker som farit förbi under det gångna året. Så mycket oklarheter och så mycket som har klarnat.
Ett långt inlägg som i slutändan inte riktigt handlade om det jag hade tänkt från början. Men ibland måste man bara skriva av sig lite...

Sitter/halvligger i soffan och tittar på Ensam Hemma, med laptopen i knät, tända ljus och chips och julmust på bordet. Men varenda reklampaus är det till att springa på toan, trycket nedåt har ökat enormt sedan igår och jag hoppas det är ett tecken på att det snart är dags. Har en hel del sammandragningar också, vilket jag tycker är mer obehagligt än de fåtal förvärkar jag känt av den senaste tiden. Förvärkarna gör visserligen ont men det är mer obehagligt när magen bara blir stenhård.
Flera små tecken på att förlossningen närmar sig har jag märkt av de senaste dagarna men jag vill inte bara ha små tecken utan jag vill ha the real deal, nu!!! Jag tar gärna smärtan, väldigt gärna för jag vet att den går över ganska snabbt efteråt. Nu känns det mest som att jag inte vet hur lång tid jag har kvar där jag inte kan böja mig framåt, åt sidan, inte resa mig ur soffan vettigt osv.
Jimmy längtar också, och trots att det är 3 veckor kvar så säger vi båda att h*n gärna får komma redan i veckan. Tänk att få fira jul med vår lill* älskling här, njuta av vår lilla familj och bara ta det lugnt hela december också...

Jag längtar efter att känna de där regelbundna värkarna, så snälla, kom någon gång!!!

 

Upptäckte precis att jag nu är i 9e och sista månaden... Känns lite overkligt. Och satan så seg november är i år, aldrig varit med om att månaden känts så här lång

Kroppen:

Barnet:

30 dagar kvar, sista månaden att "våndas" sedan sägs det att h*n ska vara här hos oss och som jag längtar!!!

Jag inser att jag har varit lyckligt lottad, men kunde jag inte ha fått lite kännbara sammandragningar tidigare? Då kanske de jag har nu inte skulle kännas så jäkliga.
Idag har jag äntligen förstått beskrivningen "som mensvärk i ryggen" som alla andra verkar köra med, och det var ingen höjdare det heller.
Men nu har jag ju fått bekräftat att livmodern övar inför D-day, kan ju bara föreställa mig hur det kommer kännas då, när det verkligen drar igång.
Nej, bekväm kontorsstol eller soffan resten av kvällen blir det som gäller. Eller massor av kuddar bakom ryggen halvsittandes i sängen.

Lite stolt över mig själv just nu, har nämligen skickat in begäran om föräldrapenningen till försäkringskassan. Kommer säkert strula, det är ju fk vi snackar om, men det är gjort. Får se vad som händer och hur de ska stöka till det för mig nu bara...

35 fullgångna veckor innebär besök hos barnmorskan och förhoppningsvis sista blodprovet för min del på ett tag...
Var där igår och pratade om förlossningen, amning osv. Det närmar sig med stormsteg och jag längtar verkligen för det är inget kul att må illa när man lägger sig för att sova.
SF-måttet var 31 denna gång, bebis sov sig igenom kollen (tror jag, absolut ingen aktivitet i magen alls som jag kände) och hjärtljuden låg på 149 slag/minut.
Mitt blodtryck hade sjunkit lite och låg på 105/70 nu, lite "udda" att få lägre blodtryck strax innan förlossningen men hellre det än högre...  Jag ligger dessutom på samma vikt nu som jag gjorde när jag blev gravid, så det känns väldigt skönt, även om jag inte direkt "tänkt" på vad jag ätit stundtals. Pizza, tacos och chips har varit ljuvligt hela graviditeten, och det mesta med riktigt mycket kebabsås har varit smaskens det med.

Bebis är inte fixerad ännu men ligger med huvudet nedåt, vilket känns väldigt skönt att veta. Nästa besök blir 2/12, hoppas tiden kan gå fort tills dess!

Kroppen:

Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen. Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Det är bra att ta reda på vad som händer under de olika skedena under förlossningen. Till exempel hur du kan hantera och möta smärtan och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå. Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Barnet:

Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen. Alla inre organ är färdigbildade. Barnet gör sig färdigt att födas när som helst. Underhudsfettet tilltar snabbt i mängd, kinderna är runda och det skrynkliga utseendet är försvunnet.

---

Jag längtar verkligen efter förlossningen nu, jag skulle inte ha något emot om h*n bestämmer sig för att kika ut redan imorgon eller så. Sover lite bättre nu men ack så svårt det är att hitta bekväma sovställningar! Det känns som att bebis har börjat sjunka ner lite redan, inte lika svårt att andas när jag sitter och buffarna och sparkarna känns lite längre ner än tidigare. Mina revben är oerhört tacksamma.. :)
Men vissa rörelser som bebis gör är väldigt smärtsamma, det känns som att magen ska explodera. När h*n får hicka känns det i hela mig, mysigt men beroende på hur bebis ligger kan det vara obehagligt också, vissa gånger känns det i hela magen, hela ryggen och ner i bäckenet samtidigt.
Har även börjat känna av en hel del förvärkar nu, och vissa dagar och stunder kan jag inte gå normalt längre. Men det är skönt att känna att det går mot målet, slutspurten kvar bara nu. 5 veckor, 34 dagar...

Imorgon ska vi till bm på förmiddagen och prata om förlossningen osv. Släpar med sambon denna gången så han vet vad vi "beslutar", visserligen har han väl hört det några gånger redan eftersom jag är ganska säker på hur jag vill ha det under förlossningen, i den mån det funkar...

Äntligen fick jag sova mig igenom en hel natt igen, var helt underbart när jag vaknade vid 6 i morse och kikade på klockan. Inget toa-springande i natt med andra ord.
Sedan somnade jag om, vaknade vid halv 8 och låg och gosade med Jimmy i sängen. Det resulterade i att vi båda somnade om och sov till halv 11. Tänk att man inte insett hur värdefull en hel natts sömn kan vara tidigare. Och inte kommer det bli många sådana den närmsta tiden heller, men det är h*n värd...
Revbenen är möra som attans dock. Och brösten läcker något enormt stundtals, speciellt det ena. Råkade klämma till lite lätt på det är om dagen när jag lå i sängen och läste och vips var linnet jag hade på mig genomblött av råmjölk, mumma... *NOT*

Hur går det för er andra med sömnen? får ni sova ordentligt på nätterna eller vaknar ni titt som tätt och måste gå på toa, vända er eller liknande. Och hur mår era revben? Ni som ska ha ungefär samtidigt som oss...

Kroppen:

Nu ökar du snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Om du ökar väldigt mycket i vikt kan det bero på att du samlar på dig vätska. Det är oftast normalt men kan även vara ett av flera tecken på en komplikation. Mot slutet av graviditeten går du på fler besök hos barnmorskan för att till exempel upptäcka om blodtrycket stiger. Många får halsbränna, magen känns ofta full och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten. Du får räkna med att vakna några gånger per natt för att kissa och vända dig i sängen. Vid den här tiden gör barnmorskan en sammanfattning om hur din graviditet har varit. Du kan skriva ett förlossningsbrev där du skriver lite om dig själv och dina förväntningar på förlossningen, samt vilken form av stöd som du tror att du och din partner kommer att behöva.

Barnet:

Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet på barnet. Barnets benmärg börjar producera röda blodkroppar. Du känner nu varje dag hur barnet rör på sig och det är inte ovanligt att du lagt märke till att ditt barn har en speciell dygnsrytm, som ofta fortsätter efter att barnet är fött.

---

Sköna ställningar? Vad är det? Det är i princip omöjligt för mig att hitta en bekväm sovställning numera, kan lugnt lova att jag längtar tills det här är över för tillfället...
Jag har ju inte haft några problem med att jag vaknar på nätterna tidigare, men nu har jag snart inte sovit en hel natt på över en vecka. Jag lyckas kanske sova 1-2 timmar i sträck innan jag vaknar av en kraftig buff från bebis, att jag måste vända på mig eller att jag måste rusa på toa. Så, man kan ju lugnt säga att jag är en riktig markatta att bo med, jag är så lättretad att jag bölar bara det luktar konstigt hemma (ni kan tänka er hur det går när sambon kokar nudlar och steker ägg där hemma, kväljningar till tusen och sedan bryter jag ihop totalt.)
Längtar verkligen tills hela graviditeten är över, jag vet att jag kommer sakna den sedan men jag är oerhört trött på detta nu... :s
Studntals är buffarna inte särkskilt trevliga heller, de gör ont! Men förvärkar/sammandragningar? Nepp, det har jag inte märkt av några alls i princip... Undra just om h*n tänker komma ut över huvudtaget.

Har fixat ett litet kollage med magbilder från vecka 22 fram tills nu, lägger upp det så snart jag kan. Imorgon, innan 16.00 ska vi ha internet hemma också..

Nu på morgonen var jag hos barnmorskan för mitt v.33-besök, och allt såg fint ut, som vanligt. Hon påpekade att alla mina prover följer "min nivå" och att allt ser bra ut, jämt för mig. Tog ju test på blodsocker förra gången och låg aningen lägre än tidigare men fortfarande långt ifrån riskzonen. Blodtrycket har legat stadigt på en bra nivå och var idag på 115/65.
Jag har verkligen känt att magen växt och idag var magmåttet 30, 28 senast så det ökar med ca 1 cm/vecka nu. Jag känner mig glad så länge det inte minskar, men det verkar väldigt otroligt. Bebis ligger mest troligt med huvudet nedåt (nästa besök ska hon känna efter ordentligt, men hon trodde att det var en rumpa som putade ut precis under mitt vänstra revben när hon kände på magen så hon misstänker att bebis ligger rätt).
Det var desto värre att lyckas hitta hjärtljuden idag, det var verkligen full rulle hela tiden och när hon hittade bra ljud vände bebis på sig så att hon tappade bort det igen, tror det tog ca 5 minuter denna gången innan hon var nöjd. Hela magen hoppade när hon försökte hitta bra vinkel så vi bara skrattade. Senaste 2 besöken har hjärtljudet legat på 150, men idag var de uppe på 160 istället, så jag känner ännu mer att det nog är en liten tjej. Oerhört nyfiken har jag blivit nu men snart får vi veta. 6 veckor och några dagar kvar nu, det är verkligen inte lång tid!!

Igår var vi på sista träffen med föräldragruppen, en från BVC var där och pratade lite och så pratades det amning. De nämnde lite om hur man ska sitta osv, och då fick jag en idé för barnrummet... Vi har sagt tidigare att vi vill ha en fåtölj i barnrummet men har inte riktigt vetat vad vi vill ha, och samtidigt har min syster erbjudit oss en fåtölj med inbyggd fotpall som de inte har plats för. Men jag har inte riktigt kopplat ihop den med barnrummet tidigare, men igår kom vi på att den skulle nog passa bra där inne, så kan Jimmy sitta där med fotpallen ute och bebis på bröstet också... Börjar byggas upp planer i huvudet nu... :P