Kommer man någonsin förstå?
Att den där underbart vackra lilla varelsen till hälften består av gener från mig, hon är hälften mig...
Det är svårt att greppa att den där underbart vackra lilla flickan är min, min fina lilla dotter, mammas underbara tjej...
Jag skulle nästan kunna stanna upp och börja gråta där, mitt på trottoaren, gråta av lycka för att jag fått den stora äran att finnas i hennes liv och att lära henne att bli en bra människa.
Förstår man någonsin? Känner och tänker min älskade mamma likadant när hon ser på mig ibland eller växer det bort? Är det likadant med andra, tredje, fjärde barnet?
För ett år sedan så var Tess bara ett pyttelitet embryo som låg och växte inne i min mage, 5-6 veckor in i graviditeten, alltså ett 3-4 veckor gammalt embryo, inga liknelser med ett barn alls men det har ändå vuxit och vuxit under detta året till en underbar liten tjej, drygt 7 kilo tung och 65 cm lång... Det är ju skönt att de inte växer i det tempot hela livet ;)
Livet är ett mirakel, så mycket som ska klaffa och det är ju det som är ett av livets stora mysterier, men att det ska vara så svårt att förstå att det verkligen är jag som varit med och skapat den där underbara, att det verkligen är jag som är mamma till världens vackraste tjej
För det är ju så sant, varje mamma har världens vackraste barn
Alla rena Bloglovin'-förfrågningar och reklam-kommentarer tas bort, och alla trakasserier/kränkningar o.dyl polisanmäls (tänk på att även anonyma kommentarer har en ip-adress)
Dubbelkolla gärna er eventuella hemside-adress och att ni inte publicerar anonymt (om det inte är det ni vill göra)
Ååh så fint skrivet. Jag känner likadant ibland, men jag känner mig så dum när jag tänker så för det är ju så självklart ändå, men det känns så overkligt. Jag får liksom såna känslor när jag säger typ att jag är "mamma" eller när jag säger "min dotter". Så sjuuukt!!
Blev faktiskt tårögd när jag läste detta. Jag kan relatera till hur du känner, och ändå har jag inte fött fram min ännu. Men den där känslan, vetskapen att man när ett mirakel i sig och ger det liv sedan är helt ofattbart. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå innebörden i det, men jag vet att jag kommer älska varje dag av att vara mamma till mitt barn.
Din dotter är verkligen supersöt :)
Åh så fint du skriver. Och jag lovar dig, det växer inte bort. Du kommer för all framtid att älska din dotter och vara stolt över henne hur gammal hon än blir. Även om allt såklart inte kommer vara rosenrött och enkelt, men du förstår vad jag menar. Och sen om du får barnbarn kommer du få uppleva en ny fantastisk känsla.
Visst har man fått ett helt nytt perspektiv på livet! Plötsligt förstår jag en massa om mina egna föräldrars beteenden, den där ständiga oron, och vetskapen om att man kommer älska sitt barn oavsett.
Nu är det exakt ett år sen Elliot blev till, och man undrar liksom vad tusan man hade för liv innan...
Oj, vilken otroligt fin liten tjej :)
