Söndagkväll, 27/12, vid 22-tiden började jag känna av lättare värkar, oregelbundna men de fanns ändå där. Vid 2-tiden var de mer regelbundna, ca var 3e-4e minut, så jag ringde in till förlossningen och blev ombedd att ta två alvedon, försöka vila lite och ringa tillbaks om värkarna blev starkare och jag kände att det inte funkade att vara hemma längre.
Vid 3.30 ringde jag igen, för då var jag tvungen att verkligen fokusera på att andas igenom värkarna, så vi fick komma när vi ville. Packade ihop det sista av våra saker och begav oss in till förlossningen.

Kring 4.30 kom vi in och CTG-kopplades in för att kolla bebis hjärtljud och mina värkar. Sedan blev jag undersökt, ca 1,5 cm öppen så låååångt kvar. *suck* Bebisen låg dock väldigt långt ner så falsklarm var det inte frågan om. Eftersom jag hade så täta och regelbundna värkar fick vi ändå stanna kvar och försöka vila... Det är inte lätt att få någon sömn när man knappt kan andas stundtals för att det gör ont så det var Jimmy som fick sova. Vid 8 satte jag mig i duschen eftersom jag frös så jag skakade okontrollerat. Satt där i 1,5 h och fick min frukost samtidigt, en tugga av en macka och några klunkar choklad var vad jag lyckades få i mig. När vi kom in på rummet igen (9.30 ungefär) blev jag åter igen undersökt, 3 cm öppen. Det gick åtminstone framåt.
Vid 11 blev jag undersökt igen och var då fortfarande bara 3 cm öppen, så barnmorskan och läkaren ville försöka skynda på det hela lite genom att sticka hål på fosterhinnorna. När det väl var gjort satte värkarna fart ordentligt, de gjorde fruktansvärt ont och vid 12 fick vi flytta oss in på en förlossningssal så jag kunde få börja med lustgasen, då hade jag öppnat mig ytterligare 1 cm, alltså 4 cm öppen, nästan halvvägs.
Jag hade ju hela tiden varit inställd på att försöka klara mig med lustgasen och testa akupunktur, men strax efter 13 bönade jag och bad om ryggbedövningen, värkarna var så täta att de flöt ihop och jag hade inte en chans att slappna av emellan dem. Narkosläkaren kom ganska snabbt och jag fick min EDA, mycket skicklig var han men jag skrek som en galning hela tiden han var i rummet. Nu skulle jag gärna tacka honom... Han räddade mig, det var helt underbart när bedövningen började verka, jag fick någon timmes sömn strax efteråt.
Vid 13.50 undersöktes jag igen, 6 cm... Äntligen började man känna att man kom någon vart
15.30 var det 8 cm, slutet närmar sig verkligen och jag känner fortfarande inga värkar, men ser på CTG-kurvan att de är rejäla och regelbundna.

Vid 17.45 var jag tvungen att ringa på barnmorskan, då hade jag en bra stund känt av ett rejält tryck nedåt vid varje värk och fick andas mig igenom dem igen, dock utan smärtan. Men när barnmorskan kom så sa jag att det kändes omöjligt att inte följa kroppens instinkt att krysta. Hon gjorde en undersökning och en liten kant fanns kvar men hon tyckte att jag kunde krysta lite lätt när jag kände att det behövdes. Så jag fick börja låta kroppen sköta sitt och bara följa med, en häftig känsla. Efter ca 20 minuter kom barnmorskan in igen, då var huvudet precis innanför så en sköterska kom också och sedan fick jag börja ta i. Oerhört jobbigt och det kändes verkligen som att det tog evigheter. Ge upp hade varit väldigt skönt, speciellt när det känns som det inte händer något, lite av huvudet kommer ut för att försvinna in igen...
Sköterskan ställde sig bredvid mig och vid varje krystvärk hjälpte hon mig att trycka ner hakan i bröstet samtidigt som jag fick dra benen mot mig med armarna, tre andetag/värk.. Men till slut åkte inte huvudet in igen, vilken smärta!!!! En krystvärk till och hela huvudet var ute, lite vila kändes det som och så en till så var hon ute och skrek innan hon ens hann komma ut helt.
Smärtan glömde man verkligen direkt, låg bara och myste med vår lilla prinsessa medan jag blev ihopsydd igen. Tack och lov sprack jag inget i mellangården, men resten blev ganska illa åtgånget.

Att föda barn är inget jag tänker göra allt för snart igen men nog blir det säkert minst en gång till.
Sammanlagt tog det ca 21 timmar från värkstart tills hon var ute så man var ju lagom trött efteråt... ;-)