Det är faktiskt lite läskigt att det skulle kunna hända vilken dag som helst nu och för varje dag som det inte händer så kommer vi närmre den tidpunkt då det faktiskt gör det... Och för varje dag kommer fler "vad gör du hemma?", "har h*n inte kommit ännu?" och "är du nervös?"
Faktum är att jag inte är ett dugg nervös, jag kanske inte har tillräckligt mycket vett i skallen för att vara nervös men jag vet ju samtidigt att det inte finns någon anledning att vara nervös, för ut ska h*n ju på ett eller annat sätt, som en gammal kollega från Jysk sa till mig för några veckor sedan: "jag lovar, än så länge finns det inget barn som blivit kvar där inne"

Oavsett vad jag känner just då så är det inte mycket att göra nu förutom att bara ta emot det som väntar, alltså smärta och säkerligen en hel drös tårar, men samtidigt ett litet mirakel.
Jag tror att det är en ganska så stor bebis, framför allt eftersom både jag och sambon var ganska långa vid födseln (samma med mina systrar och mina syskonbarn) och jag vägde en bit över 4200 gram så om bebis inte väger minst 3700 blir jag faktiskt fövånad.

Nej, jag är faktiskt inte nervös, mest otålig och så längtar jag efter vår bebis. Och smärtan som hör till en förlossning är något som jag faktiskt ser fram emot och jag tror, precis som många säger, att det är oerhört mäktigt, att låta kroppen sköta sitt och bara hänga med, att känna vilken enorm kraft kroppen kan uppbåda.