Har ni märkt hur snabbt ett år passerar egentligen?

Snart är det jul, och direkt efter det följer nyår. Sedan är det ett nytt år, och nytt årtionde. Tänk bara på hysterin som var för 10 år sedan, millenieskiftet. 10 år?! Var det verkligen så länge sedan som man var tvungen att lära sig skriva och säga tjugohundra... istället för nittonhundra... (ja, jag säger tjugohundranio, inte tvåtusennio)
Jag gick i 6an, 12 år gammal. En underbar tid när man ser tillbaka.

Men tänk bara på förra julen, visst är det inte länge sedan? Minns ni vad ni fick i julklapp då? Minns ni vart ni var? Vad ni åt? Minns ni hur ni spenderade nyår?
Tänk på hur otroligt mycket ni hunnit med under året som har passerat sedan dess. Tänk hur fort tiden har passerat.
Det känns inte som att det är nästan nio månader sedan som jag fick den där känslan: "kan jag vara gravid?". Skräckblandad känsla minst sagt, och jag tror Jimmy var ännu mer nervös när vi beslutade att jag skulle testa, ingen av oss kunde ju komma ihåg när jag hade haft senaste mensen, men vi var överens om att nog var det ett bra tag sedan.
Sedan känslan av lycka och av rädsla, oro och funderingar på hur vi skulle göra, vad som var det rätta. Det tog mig nog hela tiden fram till ultraljudet att bestämma mig, en tid som kändes väldigt lång stundtals samtidigt som tiden från det där positiva testet i april till ultraljudet i juli flög fram.
Tiden efter det är ett töcken delvis, tiden har gått så fort, man har räknat vecka för vecka. Läst om vad som händer med mig och med vårt ofödda barn varje vecka. Tankarna har flugit runt i huvudet och gjort mig alldeles virrig stundtals. Nu är vi snart framme vid målet.
Minns ni alla de där speciella stunderna ni upplevt under det gångna året? Vet ni vad ni tänker göra nästa år? Hur ser planeringen ut? Drömmar och förhoppningar.

Jag ska njuta av min lilla familj då, snart är vi tre. Nästa år ska jag vara mammaledig, vilket konstigt ord det är när man plötsligt pratar om sig själv. Förhoppningsvis ska jag sommarjobba medan älsklingen är pappaledig på sommaren. Sedan vara hemma och förhoppningsvis se vårt barn ta sina första tultande steg, ramla och ta sig upp igen. Nästa år är fortfarande så diffust men ändå så tydligt, vi har så många milstolpar att se fram emot. Första skrattet, första tanden, när h*n för första gången lyckas vända sig på egen hand, börjar krypa, börjar gå, de första orden. Tänk så otroligt mycket som händer under det första levnadsåret. Så mycket att dokumentera och spara för framtiden.
Jag vill verkligen ge vårat barn riktigt mycket minnen från den tiden. Lika väl som jag vill att h*n ska kunna läsa det jag skrivit här i bloggen om mina känslor, tankar och funderingar kring tiden från i april och framåt.
Jag tror inte att ett barn far illa av att, när h*n blir lite äldre, få läsa om även de tyngre tankarna. Att få se vad mamma tyckte, tänkte och kände. Att mamma stundtals kanske inte mådde så jättebra osv. Jag tycker att ett barn faktiskt måste uppfostras till att kunna förstå även sådana känslor, att inse att det inte handlar om dem utan om något mer diffust, något större.

Innan man själv blir gravid får man inte höra och läsa så mycket om de krämpor, känslor och bekymmer man stöter på som gravid. Graviditeten beskrivs som ett enda långt lyckorus av de flesta, inga problem, inga motstridiga känslor. Ingen som helst tvekan om hurvida det är rätt att sätta detta lilla liv till världen. Men när man väl är där så inser man. Det är långtifrån bara förlossningen som är smärtsam. Det är en enorm påfrestning både psykiskt och fysiskt för många. Man blir ofantligt trött på att vara gravid stundtals, man kan få tankar där man ångrar alltihop, där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag har många gånger tvivlat på om jag kommer bli en bra mamma, även om jag innerst inne vet att jag kommer bli det. Jag har haft så mycket motstridiga känslor. Och med mitt relativt instabila psyke och humör i grunden har graviditeten inte varit lätt för varken mig eller Jimmy. Men vi står här idag, tillsammans, starkare än någonsin även om det är tuffare än någonsin på så många sätt. Jag har under dessa månader insett att jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom. Även om jag kan bli vansinnigt irriterad på honom så är han den jag vill dela mitt liv med. Jag kan inte få en bättre pappa till mitt barn...


Så mycket tankar, så mycket känslor och så mycket saker som farit förbi under det gångna året. Så mycket oklarheter och så mycket som har klarnat.
Ett långt inlägg som i slutändan inte riktigt handlade om det jag hade tänkt från början. Men ibland måste man bara skriva av sig lite...

Sitter/halvligger i soffan och tittar på Ensam Hemma, med laptopen i knät, tända ljus och chips och julmust på bordet. Men varenda reklampaus är det till att springa på toan, trycket nedåt har ökat enormt sedan igår och jag hoppas det är ett tecken på att det snart är dags. Har en hel del sammandragningar också, vilket jag tycker är mer obehagligt än de fåtal förvärkar jag känt av den senaste tiden. Förvärkarna gör visserligen ont men det är mer obehagligt när magen bara blir stenhård.
Flera små tecken på att förlossningen närmar sig har jag märkt av de senaste dagarna men jag vill inte bara ha små tecken utan jag vill ha the real deal, nu!!! Jag tar gärna smärtan, väldigt gärna för jag vet att den går över ganska snabbt efteråt. Nu känns det mest som att jag inte vet hur lång tid jag har kvar där jag inte kan böja mig framåt, åt sidan, inte resa mig ur soffan vettigt osv.
Jimmy längtar också, och trots att det är 3 veckor kvar så säger vi båda att h*n gärna får komma redan i veckan. Tänk att få fira jul med vår lill* älskling här, njuta av vår lilla familj och bara ta det lugnt hela december också...

Jag längtar efter att känna de där regelbundna värkarna, så snälla, kom någon gång!!!

 

Upptäckte precis att jag nu är i 9e och sista månaden... Känns lite overkligt. Och satan så seg november är i år, aldrig varit med om att månaden känts så här lång

Kroppen:

Barnet:

30 dagar kvar, sista månaden att "våndas" sedan sägs det att h*n ska vara här hos oss och som jag längtar!!!

Jag inser att jag har varit lyckligt lottad, men kunde jag inte ha fått lite kännbara sammandragningar tidigare? Då kanske de jag har nu inte skulle kännas så jäkliga.
Idag har jag äntligen förstått beskrivningen "som mensvärk i ryggen" som alla andra verkar köra med, och det var ingen höjdare det heller.
Men nu har jag ju fått bekräftat att livmodern övar inför D-day, kan ju bara föreställa mig hur det kommer kännas då, när det verkligen drar igång.
Nej, bekväm kontorsstol eller soffan resten av kvällen blir det som gäller. Eller massor av kuddar bakom ryggen halvsittandes i sängen.

Lite stolt över mig själv just nu, har nämligen skickat in begäran om föräldrapenningen till försäkringskassan. Kommer säkert strula, det är ju fk vi snackar om, men det är gjort. Får se vad som händer och hur de ska stöka till det för mig nu bara...

35 fullgångna veckor innebär besök hos barnmorskan och förhoppningsvis sista blodprovet för min del på ett tag...
Var där igår och pratade om förlossningen, amning osv. Det närmar sig med stormsteg och jag längtar verkligen för det är inget kul att må illa när man lägger sig för att sova.
SF-måttet var 31 denna gång, bebis sov sig igenom kollen (tror jag, absolut ingen aktivitet i magen alls som jag kände) och hjärtljuden låg på 149 slag/minut.
Mitt blodtryck hade sjunkit lite och låg på 105/70 nu, lite "udda" att få lägre blodtryck strax innan förlossningen men hellre det än högre...  Jag ligger dessutom på samma vikt nu som jag gjorde när jag blev gravid, så det känns väldigt skönt, även om jag inte direkt "tänkt" på vad jag ätit stundtals. Pizza, tacos och chips har varit ljuvligt hela graviditeten, och det mesta med riktigt mycket kebabsås har varit smaskens det med.

Bebis är inte fixerad ännu men ligger med huvudet nedåt, vilket känns väldigt skönt att veta. Nästa besök blir 2/12, hoppas tiden kan gå fort tills dess!

Kroppen:

Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen. Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Det är bra att ta reda på vad som händer under de olika skedena under förlossningen. Till exempel hur du kan hantera och möta smärtan och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå. Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Barnet:

Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen. Alla inre organ är färdigbildade. Barnet gör sig färdigt att födas när som helst. Underhudsfettet tilltar snabbt i mängd, kinderna är runda och det skrynkliga utseendet är försvunnet.

---

Jag längtar verkligen efter förlossningen nu, jag skulle inte ha något emot om h*n bestämmer sig för att kika ut redan imorgon eller så. Sover lite bättre nu men ack så svårt det är att hitta bekväma sovställningar! Det känns som att bebis har börjat sjunka ner lite redan, inte lika svårt att andas när jag sitter och buffarna och sparkarna känns lite längre ner än tidigare. Mina revben är oerhört tacksamma.. :)
Men vissa rörelser som bebis gör är väldigt smärtsamma, det känns som att magen ska explodera. När h*n får hicka känns det i hela mig, mysigt men beroende på hur bebis ligger kan det vara obehagligt också, vissa gånger känns det i hela magen, hela ryggen och ner i bäckenet samtidigt.
Har även börjat känna av en hel del förvärkar nu, och vissa dagar och stunder kan jag inte gå normalt längre. Men det är skönt att känna att det går mot målet, slutspurten kvar bara nu. 5 veckor, 34 dagar...

Imorgon ska vi till bm på förmiddagen och prata om förlossningen osv. Släpar med sambon denna gången så han vet vad vi "beslutar", visserligen har han väl hört det några gånger redan eftersom jag är ganska säker på hur jag vill ha det under förlossningen, i den mån det funkar...

Äntligen fick jag sova mig igenom en hel natt igen, var helt underbart när jag vaknade vid 6 i morse och kikade på klockan. Inget toa-springande i natt med andra ord.
Sedan somnade jag om, vaknade vid halv 8 och låg och gosade med Jimmy i sängen. Det resulterade i att vi båda somnade om och sov till halv 11. Tänk att man inte insett hur värdefull en hel natts sömn kan vara tidigare. Och inte kommer det bli många sådana den närmsta tiden heller, men det är h*n värd...
Revbenen är möra som attans dock. Och brösten läcker något enormt stundtals, speciellt det ena. Råkade klämma till lite lätt på det är om dagen när jag lå i sängen och läste och vips var linnet jag hade på mig genomblött av råmjölk, mumma... *NOT*

Hur går det för er andra med sömnen? får ni sova ordentligt på nätterna eller vaknar ni titt som tätt och måste gå på toa, vända er eller liknande. Och hur mår era revben? Ni som ska ha ungefär samtidigt som oss...

Kroppen:

Nu ökar du snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Om du ökar väldigt mycket i vikt kan det bero på att du samlar på dig vätska. Det är oftast normalt men kan även vara ett av flera tecken på en komplikation. Mot slutet av graviditeten går du på fler besök hos barnmorskan för att till exempel upptäcka om blodtrycket stiger. Många får halsbränna, magen känns ofta full och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten. Du får räkna med att vakna några gånger per natt för att kissa och vända dig i sängen. Vid den här tiden gör barnmorskan en sammanfattning om hur din graviditet har varit. Du kan skriva ett förlossningsbrev där du skriver lite om dig själv och dina förväntningar på förlossningen, samt vilken form av stöd som du tror att du och din partner kommer att behöva.

Barnet:

Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet på barnet. Barnets benmärg börjar producera röda blodkroppar. Du känner nu varje dag hur barnet rör på sig och det är inte ovanligt att du lagt märke till att ditt barn har en speciell dygnsrytm, som ofta fortsätter efter att barnet är fött.

---

Sköna ställningar? Vad är det? Det är i princip omöjligt för mig att hitta en bekväm sovställning numera, kan lugnt lova att jag längtar tills det här är över för tillfället...
Jag har ju inte haft några problem med att jag vaknar på nätterna tidigare, men nu har jag snart inte sovit en hel natt på över en vecka. Jag lyckas kanske sova 1-2 timmar i sträck innan jag vaknar av en kraftig buff från bebis, att jag måste vända på mig eller att jag måste rusa på toa. Så, man kan ju lugnt säga att jag är en riktig markatta att bo med, jag är så lättretad att jag bölar bara det luktar konstigt hemma (ni kan tänka er hur det går när sambon kokar nudlar och steker ägg där hemma, kväljningar till tusen och sedan bryter jag ihop totalt.)
Längtar verkligen tills hela graviditeten är över, jag vet att jag kommer sakna den sedan men jag är oerhört trött på detta nu... :s
Studntals är buffarna inte särkskilt trevliga heller, de gör ont! Men förvärkar/sammandragningar? Nepp, det har jag inte märkt av några alls i princip... Undra just om h*n tänker komma ut över huvudtaget.

Har fixat ett litet kollage med magbilder från vecka 22 fram tills nu, lägger upp det så snart jag kan. Imorgon, innan 16.00 ska vi ha internet hemma också..

Nu på morgonen var jag hos barnmorskan för mitt v.33-besök, och allt såg fint ut, som vanligt. Hon påpekade att alla mina prover följer "min nivå" och att allt ser bra ut, jämt för mig. Tog ju test på blodsocker förra gången och låg aningen lägre än tidigare men fortfarande långt ifrån riskzonen. Blodtrycket har legat stadigt på en bra nivå och var idag på 115/65.
Jag har verkligen känt att magen växt och idag var magmåttet 30, 28 senast så det ökar med ca 1 cm/vecka nu. Jag känner mig glad så länge det inte minskar, men det verkar väldigt otroligt. Bebis ligger mest troligt med huvudet nedåt (nästa besök ska hon känna efter ordentligt, men hon trodde att det var en rumpa som putade ut precis under mitt vänstra revben när hon kände på magen så hon misstänker att bebis ligger rätt).
Det var desto värre att lyckas hitta hjärtljuden idag, det var verkligen full rulle hela tiden och när hon hittade bra ljud vände bebis på sig så att hon tappade bort det igen, tror det tog ca 5 minuter denna gången innan hon var nöjd. Hela magen hoppade när hon försökte hitta bra vinkel så vi bara skrattade. Senaste 2 besöken har hjärtljudet legat på 150, men idag var de uppe på 160 istället, så jag känner ännu mer att det nog är en liten tjej. Oerhört nyfiken har jag blivit nu men snart får vi veta. 6 veckor och några dagar kvar nu, det är verkligen inte lång tid!!

Igår var vi på sista träffen med föräldragruppen, en från BVC var där och pratade lite och så pratades det amning. De nämnde lite om hur man ska sitta osv, och då fick jag en idé för barnrummet... Vi har sagt tidigare att vi vill ha en fåtölj i barnrummet men har inte riktigt vetat vad vi vill ha, och samtidigt har min syster erbjudit oss en fåtölj med inbyggd fotpall som de inte har plats för. Men jag har inte riktigt kopplat ihop den med barnrummet tidigare, men igår kom vi på att den skulle nog passa bra där inne, så kan Jimmy sitta där med fotpallen ute och bebis på bröstet också... Börjar byggas upp planer i huvudet nu... :P

Kroppen:

Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter. Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet:

Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

---

Lungorna trycks uppåt, oh ja, det är inte alltid det lättaste att andas ordentligt. Men jag har ju verkligen känt att det är "för lätt" stundtals, knappt någon kännbar foglossning alls, inga svullna fingrar, fötter eller liknande och jag kan fortfarande få på mig strumporna på egen hand, stundtals.
Tänk att vår lill* älskling skulle klara sig utan problem nu, det känns så oerhört skönt! Men h*n får ju gärna stanna kvar där inne ett tag till, så vi får klart barnrummet innan och har ordning på allt annat runt om.

Nu har vi bara 50 dagar kvar tills vår älskling är beräknad att komma ut till oss, och jag kan lova att mina revben uppskattar att det går åt rätt håll.
Jag är så oerhört nyfiken på vad h*n är för en liten person. Hur stor h*n kommer vara, vem h*n kommer likna mest, om det är en liten tjej eller en liten kille osv. Och hur jag kommer bli som mamma, kommer jag verklien vara allt det h*n behöver? Kommer jag räcka till?

230 dagar har gått hittills, kan ni tänka er vilken enormt lång tid det är egentligen?!
Jag föredrar att räkna i dagar faktiskt, då märker man verkligen att det går framåt. 50 dagar låter betydligt mindre än 7 veckor, eller 2 månader...

Längtar så otroligt mycket, och nu är det väldigt sällan som jag inte känner av bebis på ett elelr annat sätt, kraftiga knuffar och buffar i tid och otid... Mammas lill* älskling... ♥

Halvligger i soffan och tittar på Specialfall: Riskförlossningar på Tv4 Fakta. Jag gillade verkligen inte sådana program i början av graviditeten men nu kan jag inte låta bli. Visst får man se allt som kan gå fel, men samtidigt har vi kommit så långt in i vår graviditet nu att det som händer dem i det programmet i princip inte kan hända oss längre.
Och när jag tittar så inser jag att snart ska jag vara den som ligger där på förlossningen och föder mitt barn. Det är lite läskigt, det är väldigt fascinerande och jag börjar nästan gråta bara av tanken på det hela. Undra då hur jag kommer vara när det faktiskt är dags. Om ca 2 månader har vi vår älskling hos oss, h*n ligger på mitt bröst och ser världen rutn omkring sig för första gången. Vilken magisk upplevelse det kommer bli, man försöker föreställa sig det hela men det måste vara omöjligt att föreställa sig hur det verkligen blir.

Kroppen:

Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Vissa kan inte vara aktiva på grund av olika besvär – för att inte gå upp för mycket i vikt kan man kompensera bristen på motion med att inte äta mer än vanligt. Graviditeten gör att du behöver ungefär 300 kalorier extra per dag. Det motsvaras av ett mellanmål med till exempel en tallrik filmjölk med lite flingor, en smörgås och ett äpple. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Barnet:

Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning.

---

Ja, jag hoppas att bebis vänt sig rätt nu, inbillar mig att det är fötterna jag kan känna väldigt högt upp ibland. Och i och med att det är mest buffar uppåt till numera så skulle jag kunna tänka mig att slå vad om att h*n ligger med huvudet neråt, det skulle ju underlätta förlossningen om man säger så...
Nu har jag kommit upp på den vikt som jag hade då jag blev gravid så jag ligger på ±0 kg nu, skönt får jag ju säga att det är. Har inga problem med svullna ben och fötter faktiskt, känner mig lyckligt lottad, däremot har jag börjat känna av vad jag skulle gissa är foglossning. Vissa ställningar går bara inte att ligga i utan att det hugger i blygdbenet precis. Tänk att vår älskling skulle klara sig så bra om h*n föddes nu, men jag har inte känt något alls som tyder på att det närmar sig förlossningen så det verkar inte troligt det heller.
Ska uppdatera headern någon dag snart, med en ny magbild. Den jag har nu är ju nästan 2 månader gammal...

Undra om det är så här det känns att ha ett brutet revben. Fy fan säger jag bara, verkar som att bebis bestämt sig för att försöka knäcka mina revben, Ont gör det åtminstone, känns verkligen inte trevligt så jag börjar verkligen önska att de här sista 8-9 veckorna ska gå FORT!!! Det gör ont när jag går, när jag sitter, när jag vrider på mig, när jag ligger osv.

Det där med att blogga när barnet fötts är något jag, liksom många andra, börjat fundera en hel del över nu tror jag. Bara att se på Stina-Lee, eller 15 år & tvillingmamma som båda har blivit väldigt mycket mer frånvarande i sina bloggar sedan de fick barn, helt förståeligt.
Flera av de vars bloggar jag läser verkar ha planer på att sluta med bloggandet när deras barn fötts och jag är lite smått inne på samma linje, MEN jag vet samtidigt att jag aldrig kommer kunna släppa taget helt om bloggen. Däremot kommer jag nog också bli en sådan som gör några små uppdateringar ibland, mycket mer sällan än i dagsläget.

Trots att det kommer hända så otroligt mycket mer i mitt liv känns det som att jag inte vill spendera tiden med att berätta det för er på det sättet utan snarare sitta där och njuta av det som händer istället. Sitta och titta på vår prins eller prinsessa och fascineras av att h*n skapats av oss. Bara vara så där löjligt förälskad i både min sambo och vårat barn.
Samtidigt är bloggen den platsen där jag dokumenterar mycket av det som händer, både med graviditeten och säkerligen kommer det vara den plats där jag dokumenterar det som händer sedan också.

Min blogg är som sagt min, men mycket av det jag skriver och många av uppdateringarna är faktiskt för er skull. Jag tycker det är jätteroligt när besökssiffrorna klättrar uppåt och det får mig att vilja blogga mer och bli bättre.

Hur resonerar ni andra gravida bloggare? Bloggens vara eller inte vara.

Hmm, jag brukar klaga på att bebis är lat, det får jag visst äta upp nu ikväll för h*n har varit igång och buffat i över 2 timmar i sträck nu, nonstop. Det är nog en fot som petar upp strax under mitt högra revben, konstant. Jimmy bara skrattade när han kände med handen på magen förut för det är verkligen vilda västern. Men oh vad det är härligt ändå, älskar den här biten med att vara gravid.

Har även varit på familjerätten idag och skrivit på papper om gemensam vårdnad och faderskapsbekräftelsen. Så skönt att ha det klart redan nu så har vi lite mindre som ska fixas efter att bebis är född.


Ska sussa alldeles strax, är ganska trött men samtidigt känner jag mig så mycket piggare och gladare än jag gjort tidigare.