Vi är inte så stora i det hela

Tänk vad vissa händelser kan få en att känna sig liten och ödmjuk. Hur man kan gå från att ena dagen känna sig smått oövervinnerlig till att nästa plötsligt känna sig så väldigt mänsklig, och framför allt, dödlig...
Det är ju en självklarhet att människor dör varje dag, och det är inget man liksom reflekterar över, men så en dag så inser man att man själv inte är så jäkla stor heller, att det lika gärna skulle kunna varit jag.

I förmiddags fick jag höra att en klasskamrat från högstadiet omkom i en bilolycka igårkväll. En kille som jag egentligen inte har mer gemensamt med än att vi gick i samma klass i 3 år, inga direkta minnen eller liknande men samtidigt en person som man ju pratat med under de åren, som man både skrattat med och åt och jag såg honom senast i förra veckan när han åkte förbi. Och nu plötsligt är han borta. Det är som sagt ingen person som stått mig nära, ingen jag haft någon som helst kontakt med sedan vi slutade 9an men han är lika gammal som mig, någon jag "kände" och så finns han inte längre.
För visst är det väl så, det är bara gamla och sjuka som dör, det händer aldrig mig eller någon jag känner. Men så händer det någon som man "känner", någon som är lika gammal som en själv, en ung och frisk människa som rycks bort från alla som han älskar och som älskar honom. Jag må bara vara 23 men det skulle kunna vara jag som omkommer i en bilolycka imorgon, nästa vecka eller när som helst. Det skulle kunna vara någon av mina nära vänner, min älskade Jimmy eller någon annan som man liksom föreställer sig alltid kommer finnas där.
Plötsligt är man som sagt väldigt liten och sårbar. Och samtidigt ser man hur hela världen fortsätter precis som vanligt, det känns ganska surrealistiskt att någon plötsligt är borta och ändå fortsätter jorden att snurra, alla gör det de alltid har gjort och världen är precis som vanligt för i princip alla...

Vi är inte så stora, vi är inte odödliga utan kommer alla försvinna ur detta liv någon gång, det kanske är dags att börja inse det och faktiskt leva idag och inte om en vecka. Vi vet aldrig hur länge vi kommer leva, och det är väl väldigt skönt egentligen för undra just hur man skulle bete sig om man visste att exakt det datumet kommer jag vara död. Skulle man göra någonting alls med livet eller skulle man bara sätta sig ner och vänta helt apatisk på det oundvikliga?



Tänk på vad det är ni skriver i kommentaren.
Alla rena Bloglovin'-förfrågningar och reklam-kommentarer tas bort, och alla trakasserier/kränkningar o.dyl polisanmäls (tänk på att även anonyma kommentarer har en ip-adress)

Dubbelkolla gärna er eventuella hemside-adress och att ni inte publicerar anonymt (om det inte är det ni vill göra)
Kommentarer

Lämna en kommentar till inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din hemsida/blogg:

Vad har du att säga?:

Trackback



RSS 2.0