Jag saknar min älskade sambo så otroligt mycket. Tänk att vi spenderade hela det första året av vårat förhållande så här, bara få se varandra på helgerna, 35 mil ifrån varandra i veckorna... Men ändå, det vara bara 1 år av våra snart 4 år tillsammans. Nu är situationen väldigt annorlunda, nu har vi ju ett gemensamt barn och ytterligare ett på väg så min tillvaro kretsar kring det. Jag är tacksam över att det bara ska bli en kort period dock, snart ska vi få vara tillsammans som en familj igen även i veckorna, bara vi får tag i en lägenhet och får flytten avklarad.

Jag hade verkligen glömt att jag kunde sakna honom så här mycket, bara en sådan grej som att gemensamt planera vad som ska ätas blir plötsligt så fantastisk. Men nästa helg så kommer han hem, jag räknar dagarna redan nu. Jag vet att jag klarar av detta, herregud, det är klart att jag gör! Sedan så sitter jag i nästa sekund och känner mig så ensam igen, och då börjar jag inse hur mycket jag beundrar min mamma, så här har hon haft det under så många år, höggravid och gräsänka. Nu är jag visserligen inte höggravid ännu men stundtals känns det så med alla krämpor som smyger sig på en och en mage som känns enorm mot när det var Tess som låg där inne.

Mina finaste på midsommarafton