Vid den här tiden för 9 månader sedan låg jag fortfarande på förlossningen och njöt av världens underbaraste lilla Therese som då var ganska precis 2 timmar gammal. Tiden sedan dess har gått sinnessjukt fort och jag önskar liksom att det fanns en broms, inte för att stanna tiden helt men för att bromsa in så mycket att man verkligen skulle hänga med.
Tess drar sig upp till stående, går jättebra med lite stöd, kan stå själv några sekunder i taget och framför allt kan hon sätta sig ner från stående utan stöd lugnt och stilla utan något dunsande. Hon kan säga mamma och pappa specifikt till rätt person och säger även titta, ibland låter det dessutom som hon säger Tess, även om det är mer Tss. Hon kryper på alla fyra och har även börjat smyga in en lite variant där hon har ena foten i backen och kryper på knät med andra benet.
Hon vinkar och ger väldigt blöta pussar till den som vill ha.

Det vackraste vi har ligger nu i sin säng och sover, som vanligt i den ställning hon råkade ha när hon somnade mitt i buset.
Mamma älskar dig så oerhört mycket Therese, den dagen du får egna barn kanske du kan förstå exakt hur mycket du betyder för mig och hur villkorslös min kärlek till dig är. Min älskade dotter, du förgyller mitt liv med dina små egenheter, din personlighet och alla de små grejerna som utvecklas för varje dag.