Det började med ett år, slutade med gravidsnack...

Har ni märkt hur snabbt ett år passerar egentligen?

Snart är det jul, och direkt efter det följer nyår. Sedan är det ett nytt år, och nytt årtionde. Tänk bara på hysterin som var för 10 år sedan, millenieskiftet. 10 år?! Var det verkligen så länge sedan som man var tvungen att lära sig skriva och säga tjugohundra... istället för nittonhundra... (ja, jag säger tjugohundranio, inte tvåtusennio)
Jag gick i 6an, 12 år gammal. En underbar tid när man ser tillbaka.

Men tänk bara på förra julen, visst är det inte länge sedan? Minns ni vad ni fick i julklapp då? Minns ni vart ni var? Vad ni åt? Minns ni hur ni spenderade nyår?
Tänk på hur otroligt mycket ni hunnit med under året som har passerat sedan dess. Tänk hur fort tiden har passerat.
Det känns inte som att det är nästan nio månader sedan som jag fick den där känslan: "kan jag vara gravid?". Skräckblandad känsla minst sagt, och jag tror Jimmy var ännu mer nervös när vi beslutade att jag skulle testa, ingen av oss kunde ju komma ihåg när jag hade haft senaste mensen, men vi var överens om att nog var det ett bra tag sedan.
Sedan känslan av lycka och av rädsla, oro och funderingar på hur vi skulle göra, vad som var det rätta. Det tog mig nog hela tiden fram till ultraljudet att bestämma mig, en tid som kändes väldigt lång stundtals samtidigt som tiden från det där positiva testet i april till ultraljudet i juli flög fram.
Tiden efter det är ett töcken delvis, tiden har gått så fort, man har räknat vecka för vecka. Läst om vad som händer med mig och med vårt ofödda barn varje vecka. Tankarna har flugit runt i huvudet och gjort mig alldeles virrig stundtals. Nu är vi snart framme vid målet.
Minns ni alla de där speciella stunderna ni upplevt under det gångna året? Vet ni vad ni tänker göra nästa år? Hur ser planeringen ut? Drömmar och förhoppningar.

Jag ska njuta av min lilla familj då, snart är vi tre. Nästa år ska jag vara mammaledig, vilket konstigt ord det är när man plötsligt pratar om sig själv. Förhoppningsvis ska jag sommarjobba medan älsklingen är pappaledig på sommaren. Sedan vara hemma och förhoppningsvis se vårt barn ta sina första tultande steg, ramla och ta sig upp igen. Nästa år är fortfarande så diffust men ändå så tydligt, vi har så många milstolpar att se fram emot. Första skrattet, första tanden, när h*n för första gången lyckas vända sig på egen hand, börjar krypa, börjar gå, de första orden. Tänk så otroligt mycket som händer under det första levnadsåret. Så mycket att dokumentera och spara för framtiden.
Jag vill verkligen ge vårat barn riktigt mycket minnen från den tiden. Lika väl som jag vill att h*n ska kunna läsa det jag skrivit här i bloggen om mina känslor, tankar och funderingar kring tiden från i april och framåt.
Jag tror inte att ett barn far illa av att, när h*n blir lite äldre, få läsa om även de tyngre tankarna. Att få se vad mamma tyckte, tänkte och kände. Att mamma stundtals kanske inte mådde så jättebra osv. Jag tycker att ett barn faktiskt måste uppfostras till att kunna förstå även sådana känslor, att inse att det inte handlar om dem utan om något mer diffust, något större.

Innan man själv blir gravid får man inte höra och läsa så mycket om de krämpor, känslor och bekymmer man stöter på som gravid. Graviditeten beskrivs som ett enda långt lyckorus av de flesta, inga problem, inga motstridiga känslor. Ingen som helst tvekan om hurvida det är rätt att sätta detta lilla liv till världen. Men när man väl är där så inser man. Det är långtifrån bara förlossningen som är smärtsam. Det är en enorm påfrestning både psykiskt och fysiskt för många. Man blir ofantligt trött på att vara gravid stundtals, man kan få tankar där man ångrar alltihop, där man tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag har många gånger tvivlat på om jag kommer bli en bra mamma, även om jag innerst inne vet att jag kommer bli det. Jag har haft så mycket motstridiga känslor. Och med mitt relativt instabila psyke och humör i grunden har graviditeten inte varit lätt för varken mig eller Jimmy. Men vi står här idag, tillsammans, starkare än någonsin även om det är tuffare än någonsin på så många sätt. Jag har under dessa månader insett att jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom. Även om jag kan bli vansinnigt irriterad på honom så är han den jag vill dela mitt liv med. Jag kan inte få en bättre pappa till mitt barn...


Så mycket tankar, så mycket känslor och så mycket saker som farit förbi under det gångna året. Så mycket oklarheter och så mycket som har klarnat.
Ett långt inlägg som i slutändan inte riktigt handlade om det jag hade tänkt från början. Men ibland måste man bara skriva av sig lite...


Tänk på vad det är ni skriver i kommentaren.
Alla rena Bloglovin'-förfrågningar och reklam-kommentarer tas bort, och alla trakasserier/kränkningar o.dyl polisanmäls (tänk på att även anonyma kommentarer har en ip-adress)

Dubbelkolla gärna er eventuella hemside-adress och att ni inte publicerar anonymt (om det inte är det ni vill göra)
Kommentarer
Skrivet av: Laptop Mormor

Hej där!! Hittade dej inne på Egoinas mamma´s blogg. Där beskrev du dina jular så fint, Känner att jag är less på allt negativt gnäll från en del personer å då var det bara så roligt med din kommentar som beskrev det precis som jag mins mina jular och fortf. firar dom på nästan samma sätt. Å sen så vill jag "gratta" er till ert första barn! Jag fick min första dotter när jag skulle fylla 21 och den andra dottern när jag precis fyllt 22...JO jag vet!! Det är bara 1 år och en å en halv månad mellan mina tjejer. Idag är dom 27 och 28 år och har gett mej fyra underbara barnbarn :) Ha en mysig advent å jag lovar att det är värt att vänta på de här små trollen...du /ni kommer att bli sååå lycklig! Hej från Ebbis

2009-11-30 @ 08:35:49
Blogg/hemsida: http://metrobloggen.se/sibbe
Skrivet av: Tiara

Gud vad fint skrivet! Man känner verkligen igen sig. Det är jobbigt ibland, men ändå är det så underbart att vara gravid och vänta på sitt barn. Du har så nära nu.. Det är så spännande >.< Jag vill också ha min bebis, men jag har 10 veckor kvar.. Ifs låter det inte så länge, särskilt inte när man vet att man har haft bebisen i magen i 30 veckor. Jag är så spänd, men samtidigt rädd.. Har du också känt så?

2009-11-30 @ 08:55:09
Blogg/hemsida: http://tiiara.blogg.se/

Lämna en kommentar till inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din hemsida/blogg:

Vad har du att säga?:

Trackback



RSS 2.0