Så har jag gjort ett dyk ner i mina pojkbandsgömmor. Eller snarare i YouTube's gömmor. Jag erkänner gärna att jag fortfarande älskar många av de klassiska pojkbandslåtarna och njuter i fulla drag när jag hör dem. Vissa låtar kommer jag aldrig kunna glömma.
Vissa människor skäms faktiskt över de låtar som de älskade när de var yngre, låtar som jag bara blir nostalgisk av och även om jag ibland undrar vad jag tänkte med så erkänner jag gärna att jo, låten hade viss charm och någonting har den fortfarande. Alla de låtar man lyssnat på och älskat genom åren har bidragit till att bygga upp det musikintresse man har sedan så varför skämmas?
Tänk så många minnen som är inblandade i så många låtar.
Men nu var det pojkband ja, och det främsta av alla pojkband i mina ögon, och öron, är tveklöst Westlife. Många av låtarna skulle inte vara så fantastiska utan dessa underbara röster. Och tänk så många fantastiska covers de gjort genom åren, så många låtar som jag fått höra tack vare dem...

Den här låten är en av dem, en helt fantastisk låt som är minst lika bra i orginalet.


Jag skulle nog kunna lägga upp varenda Westlife-låt jag kan komma på och ha någon slags relation till varenda en. Men denna tillsammans med en bunt graviditetshormoner är gråt-varning på...